Det tunga dånet från de fallande pansardörrarna var inte bara ett ljud; det var en fysisk tryckvåg som slog emot bröstkorgen och pressade luften ur lungorna på alla i rummet. Den dova dunsen ekade genom matsalens betonggolv, upp genom det massiva stålbordet jag satt på, och vibrerade hela v

Han nickade svagt mot min axel. “Hämtar aldrig kaffe åt dig igen,” muttrade han, hälften i delirium, hälften i någon slags mörk, desperat humor.

“Bra,” sa jag. “Jag föredrar te ändå.”

Tillsammans, staplande och blödande, klev vi över monstrens kadaver och lämnade det upplysta kommandorummet bakom oss. Vi trädde in i den mörka korridoren, rakt ner mot djupet, mot kylan och det dånande ljudet av underjordiskt vatten.

Ovanför oss brann akademin, och kriget som utspelades där uppe var redan förlorat. Men kriget som skulle avgöra världens öde, det hade bara börjat. Och för första gången sedan jag kom till skolan, var jag inte längre osynlig. Jag var beväpnad med sanningen, och jag var på väg ut i ljuset.