Det tunga dånet från de fallande pansardörrarna var inte bara ett ljud; det var en fysisk tryckvåg som slog emot bröstkorgen och pressade luften ur lungorna på alla i rummet. Den dova dunsen ekade genom matsalens betonggolv, upp genom det massiva stålbordet jag satt på, och vibrerade hela v

Ungefär halvvägs ner kände jag hur stegen vibrerade. Det var inte från Thorne, som klättrade klumpigt ovanför mig. Vibrationen kom nerifrån. En rytmisk, mekanisk puls.

Jag stannade. “Frys,” viskade jag.

Thorne frös. “Vad är det?” andades han.

Jag pekade min lilla ljuskägla nedåt. Långt där nere, kanske trettio meter under oss, rörde sig något. Det var inte mänskligt. I skenet från lampan blänkte det till av grafitfärgad metall och något som såg ut som blottad muskelvävnad, överdragen med en pulserande, blå ådra. Det klättrade uppåt, ljudlöst och med en skrämmande, insektslik hastighet. Den hade fyra lemmar, men lederna böjde sig i fel vinklar. Huvudet var smalt, saknade ögon, och dominerades av en mörk visir-liknande plåt och en käft full av rakbladsvassa, rörliga delar.

Det var en ‘Skugga’. Jag hade bara läst om dem i topphemliga rapporter som min farfar lämnat efter sig. Projekt Epsilon. Cybernetiskt förstärkta hybrider, tänkta att vara nästa generations infiltrationsenheter. De skulle vara säkert inlåsta, nedfrysta och under konstant AI-övervakning i Komplexets djupaste valv. Någon – eller något – hade släppt lös dem.

Monstret stannade till, lutade huvudet uppåt som om den vädrade. Sedan började den klättra igen, snabbare nu. Den hade känt doften av oss.

“Klättra,” väste jag till Thorne. “Fort.”

“Vad… vad är det för något?” Han hade också sett den. Paniken fick honom att missa ett fotfäste. Han halkade till, skrapade upp knät mot plåten och svor högt.

“Det spelar ingen roll! Klättra!”

Men vi var för långsamma. ‘Skuggan’ stängde avståndet med obehaglig effektivitet. Tjugo meter. Femton meter. Jag kände hur paniken försökte klösa sig upp i min egen hals, men jag tvingade ner den. Rädsla är en signal. Jag använde den för att öka adrenalinet.

Tio meter under oss. Jag hörde klickandet från dess klor mot metallen nu. Den gav ifrån sig ett lågt, statiskt väsande som lät som en trasig radiomottagare.

“Den kommer ikapp!” skrek Thorne. All försvarsvilja var borta. Han klättrade i blint raseri, sparkade bort rostflagor och damm.

Jag tittade mig omkring. Strax ovanför oss fanns en utskjutande underhållsplattform, ett rostigt gallergolv fäst vid väggen, kanske två kvadratmeter stort.

“Upp på plattformen!” skrek jag, grep tag i kanten och hävde mig upp. Thorne kom snubblande efter och rullade över gallret, flämtande och hostande.

Jag drog min kniv igen. Det var ett patetiskt vapen mot en cybernetisk mördarmaskin, men det var allt jag hade. Jag böjde mig över kanten. Monstrummet var bara några meter bort. Den fäste sina klor i stegen, hukade sig som en fjäder och sköt uppåt i ett massivt språng, rakt mot plattformen.

Tiden saktade ner igen. Allt reducerades till vinklar, hastighet och kraft. Jag visste att om den fick fotfäste på plattformen, var vi döda.

Istället för att backa undan, kastade jag mig framåt. Jag använde plattformens kant som hävstång, svingade min kropp i en båge och riktade en spark med all min kraft och fart rakt in i monstrets ‘ansikte’ mitt i dess språng.

Min tunga militärkänga träffade visiret med en krossande kraft. Kraften i kollisionen skakade om mig, och smärtan sköt upp genom benet, men det räckte. Monstrets bana ändrades precis tillräckligt. Dess klor skrapade mot kanten av plattformen i ett hav av gnistor. Den gav ifrån sig ett högt, elektroniskt skrik, förlorade greppet och föll tillbaka ner i mörkret.

Vi hörde ingenting på flera sekunder. Sedan, långt där nere, en dov krasch.

Jag låg på gallret, kippande efter andan, mitt hjärta hamrade mot revbenen som en fångad fågel. Bredvid mig låg Thorne i fosterställning, oförmögen att sluta skaka.

“Vi kan inte… vi kan inte,” mumlade han om och om igen.

Jag satte mig upp och tvingade mig att andas djupt. In genom näsan, ut genom munnen. Analysera. Agera. “Res dig,” sa jag, men rösten bröts en aning. Jag harklade mig och försökte igen, hårdare. “Res dig, Thorne. Vi är inte klara. Den där saken var bara en spanare. Om den överlevde fallet, kommer den kalla på fler. Vi måste vidare.”

Från plattformen ledde en smal inspektionstunnel horisontellt in i väggen. Det fanns ingen dörr, bara ett öppet, kvadratiskt rör.

Jag väntade inte på att han skulle svara. Jag kröp in i tunneln. Efter några sekunder hörde jag ljudet av tyg som skrapade mot metall när han följde efter. Hans vilja att leva var åtminstone starkare än hans chock.

Tunneln sluttade svagt nedåt. Luften blev kyligare och doften av fukt och kemikalier starkare. Efter ungefär tjugo minuters klaustrofobiskt krypande i det svaga gröna ljuset nådde vi ett galler. På andra sidan fanns ett svagt, blottat blått ljus.

Jag pressade försiktigt bort gallret; det hade inte varit fastskruvat på decennier. Vi gled ut i en bred korridor. Väggarna här var inte gjorda av rå betong, utan av slät, mörk komposit. Neonrör löpte längs med golvet, blinkande svagt. Det var kliniskt, kallt och obehagligt tyst.