Det tunga dånet från de fallande pansardörrarna var inte bara ett ljud; det var en fysisk tryckvåg som slog emot bröstkorgen och pressade luften ur lungorna på alla i rummet. Den dova dunsen ekade genom matsalens betonggolv, upp genom det massiva stålbordet jag satt på, och vibrerade hela v

Jag sänkte kniven, men släppte inte hans handled. “Det är ett serviceschakt,” sa jag med en röst som var lika kall och monoton som systemlarmet. “Det är trångt, det är mörkt, och om du gör ett enda ljud som avslöjar oss, skär jag av dina stämband och lämnar dig i mörkret. Förstått?”

Han svalde hårt, oförmögen att tala, och nickade.

“Vance!”

Överste Rostovas röst. Hon hade sett oss. Hon stod vid barrikaden, hennes pistol höjd mot den buktande dörren. Hon tittade inte på mig, men hon visste exakt vad jag gjorde. Hennes profil var skarp i det röda ljuset. “Ta med honom,” ropade hon över dånet. “Och ta dig till Nivå Sub-Omega. Varnningssystemet måste aktiveras manuellt om Huvudcentralen har fallit. Det är en order, kadett.”

Hon visste. Hon visste att jag inte var det administrativa misstag jag utgav mig för att vara. Hon hade vetat hela tiden.

“Ja, Överste,” sa jag, även om hon förmodligen inte hörde det.

Ett tredje slag, kraftigare än de tidigare. Dörrens gångjärn på vänster sida slets med ett öronbedövande vrål ur betongen. En glipa öppnade sig ut mot korridoren. Genom springan såg jag inget ljus, bara en rörlig, mörk massa. Något som pulserade av en onaturlig, blåaktig energi. En lukt av bränt kött och smält koppar sipprade in i rummet.

“In,” fräste jag till Thorne och knuffade in honom i mörkret.

Jag kastade en sista blick på matsalen. Rostova stod spikrak, oerhört lugn, och avlossade tre snabba, metodiska skott mot glipan i dörren. Sedan gled jag in i schaktet och drog igen luckan efter mig, precis i det ögonblick då pansardörren äntligen gav vika med ett kraschande som överröstade allt annat.

Mörkret omslöt oss omedelbart. Det var inte bara frånvaro av ljus; det var ett kompakt, tryckande mörker som kändes som en fysisk tyngd. Det enda som hördes var Thornes panikartade flämtningar framför mig och det avlägsna, dova ekot av automateld och skrik som filtrerades genom betongen ovanför oss.

“Fortsätt krypa,” beordrade jag lågt. Min röst lät märkligt lugn även i mina egna öron. “Rakt fram. Tills du känner ett dropp. Sedan stannar du.”

Jag klickade igång den lilla ficklampan integrerad i min klocka. Den gav ifrån sig en svag, grönaktig ljuskägla, precis tillräckligt för att lysa upp de trånga väggarna av nitad plåt och de tjocka kabelbuntarna som löpte längs sidorna. Thorne kröp klumpigt framför mig, hans breda axlar skrapade mot sidorna. Han var för stor för den här miljön. Hans paraduniform samlade damm och spindelnät.

Vi kröp i vad som kändes som en evighet, men som min klocka informerade mig om bara var sju minuter. Ljuden från matsalen hade tystnat helt. Det var nästan värre än skriken. Det betydde att striden var över. Och ingen strid som slutar så snabbt har ett lyckligt slut för försvararna.

“Stopp,” väste Thorne plötsligt. “Här. Det är ett stup.”

Jag ålade mig fram bredvid honom. Schaktet vi befann oss i slutade tvärt och mynnade ut i en massiv, vertikal brunn. Det var ett av anläggningens gamla kyltorn, numera torrlagt och glömt. En rostig servicelejdare löpte ner i det becksvarta djupet. En svag bris drog upp från botten, bärande på en unken doft av kemikalier och kallt vatten.

“Nivå Sub-Omega ligger ungefär åttio meter ner,” konstaterade jag.

Thorne tittade på den rostiga stegen, sedan ner i mörkret. “Du menar inte allvar. Vi kan inte klättra ner där. Stegen ser ut att ge vika när som helst. Vi borde gå tillbaka, försöka hitta en vaktstyrka.”

“Vaktstyrkan är död,” sa jag krasst. “Protokoll Sju är inte en låsning. Det är en gravsättning. Akademin stänger inte in oss för att skydda oss; de stänger in oss för att skydda omvärlden från vad som än bröt sig ut ur laboratorierna på Nivå Ett. Om vi stannar här, svälter vi ihjäl. Om vi går upp, dör vi. Vårt enda alternativ är att slutföra Rostovas order.”

Han stirrade på mig i det svaga gröna ljuset. Kontrasten mellan kadetten som nyss suttit och läst en bok medan han hånade henne, och personen framför honom nu, var uppenbarligen för stor för honom att processa.

“Vem fan är du egentligen, Vance?” frågade han, rösten en blandning av misstro och en växande, ofrivillig respekt.

“Jag är tjejen du bad hämta kaffe,” sa jag torrt. Jag svängde benen över kanten, grep tag i den iskalla stegen och började klättra ner. “Håll dig nära, och titta inte ner.”

Nedstigningen var en prövning i tålamod och uthållighet. Varje steg krävde att vi testade bärigheten innan vi lade hela vår tyngd på det. Vissa pinnar böjde sig farligt, andra hade rostat bort helt, tvingande oss att ta stora, riskabla kliv i mörkret. Min hjärna arbetade på högvarv, räknade metrar, utvärderade risker, kartlade vår position i förhållande till de ritningar jag hade i huvudet.