Det tunga dånet från de fallande pansardörrarna var inte bara ett ljud; det var en fysisk tryckvåg som slog emot bröstkorgen och pressade luften ur lungorna på alla i rummet. Den dova dunsen ekade genom matsalens betonggolv, upp genom det massiva stålbordet jag satt på, och vibrerade hela v

Ett skott, mycket kraftigare än Thornes karbin, ekade genom rummet. Ett massivt hål sprängdes upp i Skuggans bröstkorg. Den stapplade bakåt, dess interna system spottade gnistor och svart rök, innan den föll ihop.

Jag snurrade runt.

I dörröppningen de just sprängt stod Överste Rostova. Hennes uniform var trasig, hennes ansikte var täckt av sot och blod, och hon höll ett tungt, experimentellt plasmagevär – något som definitivt inte tillhörde standardutrustningen. Hon andades tungt.

“Din sändning drar halva anläggningens ström, kadett,” hostade hon och klev in i rummet, riktade vapnet mot den sista Skuggan som nu vände sig mot henne. “Jag antog att du hade hittat knappen.”

Skuggan skrek och kastade sig mot Rostova. Hon avlossade ett nytt skott, men monstret var otroligt snabbt. Den undvek plasmaladdningen, stängde avståndet och slog henne hårt i bröstet. Rostova kastades bakåt ut i korridoren, och Skuggan följde efter.

“Ladda klart det där!” skrek Rostova från mörkret, följt av ljudet av brutal närstrid.

Jag vände mig tillbaka mot skärmen. 95% laddat.

Mina fingrar darrade över tangentbordet. Det kändes som om tiden rann som sirap. Utanför dörren hörde jag fruktansvärda dunsar, metall mot metall, och Rostovas korta, bestämda vrål av ansträngning.

98%…

99%…

SÄNDNING GENOMFÖRD. BEKRÄFTELSE MOTTAGEN FRÅN CENTRALT KOMMANDO.

“Det är gjort!” ropade jag.

Sekunden senare slungades Skuggan tillbaka in i rummet, dess vänstra arm avhuggen och sprutande gnistor. Rostova steg in bakom den, plasmageväret glödande vitt av hetta, och avfyrade ett sista skott rakt genom monstrets huvud. Det föll ihop och rörde sig inte mer.

Tystnaden som följde var tung och fylld av lukten av bränt kött och ozon.

Rostova sänkte vapnet. Hon stödde sig tungt mot dörrkarmen. Hon tittade på mig, sedan på skärmen som blinkade med bekräftelsen på sändningen. Ett svagt, trött leende rörde vid hennes läppar.

“Bra jobbat, kadett Vance,” sa hon tyst. “Eller borde jag säga… Operatör Vance.”

Jag stelnade till. Hon visste. Hon hade vetat hela tiden att jag var planterad här, en mullvad från Underrättelsetjänsten, skickad för att undersöka ryktena om Projekt Epsilon.

“Ni visste,” sa jag, och lät äntligen min akademifasad falla. Min röst var hård, professionell.

“Din farfar var en god man,” sa hon och hostade blod. Hon sjönk ner på golvet, lutade sig mot väggen. “Men han förstod inte… vad akademin höll på att bli. Jag försökte stoppa dem inifrån. De upptäckte mig. Det var de som utlöste karantänen. För att dölja bevisen. För att låta Skuggorna städa upp innan de släpptes lösa i kriget.”

Jag gick fram till henne. Skadan på hennes bröstkorg var massiv. Plåten från hennes rustning var intryckt djupt in i kroppen. Hon hade inte långt kvar.

Borta i hörnet hördes ett stön. Thorne levde. Han försökte sätta sig upp, höll sig om sidan. Han tittade på omödelsen i rummet med tomma, oförstående ögon.

“Vance…” Rostovas andhämtning var ytlig. Hon sträckte fram en blodig hand och grep tag i min krage. Hon drog mig närmare. “Varningen är skickad… de kommer bomba dalen… rensa allt. Men du måste ta dig ut. Du måste ta med dig… bevisen.”

Hon fumlade med sin väst och drog fram ett litet, metalliskt datachip, stort som en nagel.

“Alla filer. Ritningarna. Vilka som finansierade det. Inom Högsta Kommandot,” viskade hon. “Ta det. Det finns en gammal nödutgång. Sub-Nivå Sju. Följ vattenledningen. Det leder ut… bakom bergen. Skynda.”

Hennes hand föll slappt till golvet. Hennes bröstkorg slutade hävas. Överste Eva Rostova, den enda personen på akademin som faktiskt förstod vad ledarskap innebar, var död.

Jag tog chippet och knöt handen hårt om det. Kylan från metallen kändes som en ankare.

“Är hon… är hon död?” frågade Thorne svagt från hörnet.

“Ja,” sa jag kallt. Jag vände mig om och tittade på honom. Skolan var över. Spelet var över. “Och snart är den här platsen aska. Centrala Kommandot kommer inte ta några chanser när de mottagit meddelandet. De kommer initiera ett taktiskt bombardemang inom tjugo minuter.”

Thornes ögon spärrades upp i en panik som sträckte sig bortom smärtan. “Vi måste ut. Du vet vägen ut, eller hur? Du sa att du visste ritningarna!”

Jag betraktade honom en lång stund. Han var skadad, en belastning. Rent taktiskt borde jag lämna honom här. Han skulle sakta ner mig. Han representerade allt jag avskydde med den militära hierarkin – arrogans utan substans. Men när han hade ställt sig upp med det kassa geväret, hade han, om än bara för en sekund, visat gnistan av något bättre.

Jag stoppade chippet i min ficka.

“Sub-Nivå Sju,” sa jag, gick fram och drog upp honom på fötter. Han skrek till av smärta, men jag lät honom inte falla. Jag lade hans arm över min axel och bar en del av hans tyngd. “Vi följer vattenledningen. Och om du klagar över tempot, lämnar jag dig att simma ensam.”