“Om vi avbryter nu, får omvärlden ingen varning. De kommer flyga rakt in i förintelsen,” sa jag hårt och ställde mig mellan honom och konsolen. “Jag tänker inte flyppa.”

“Du är fan helt galen!” skrek Thorne, paniken tillbaks i full kraft. “Jag vägrar dö här nere för din skull, din jävla…” Han tog ett steg framåt, knöt händerna, den gamla Rex Thorne försökte ta kommandot genom fysisk dominans.

Jag rörde mig snabbare än han hann uppfatta. Jag slog undan hans vänstra arm, steg in i hans privata sfär och planterade handloven rakt i hans solar plexus. Luften pressades ur honom i en kraftig stöt och han föll på knä och kippade efter andan.

“Lyssna på mig,” sa jag, lutade mig ner och stirrade kallt in i hans ögon. “Du ville ha en scen. Du ville leda män i fält. Det här är fältet. Och just nu, i det här rummet, är jag din befälhavare. Du ska ställa dig upp, gå bort till vapenskåpet på väggen där,” jag pekade på ett tungt, dammigt skåp i hörnet, “bryta upp det, och förbereda dig på att försvara den här dörren. Eller så kan du ligga kvar där och kvävas av din egen rädsla när de kommer in. Valet är ditt.”

Han tittade upp på mig. Under en sekund trodde jag att han skulle attackera mig igen. Men sedan bröts något inom honom, inte av svaghet denna gång, utan av insikten att jag hade rätt. Jag var inte längre bytet. Jag var hans enda chans till struktur i kaoset.

Han reste sig stapplande. Med ett stelt nickande vände han sig om och gick mot skåpet. Han tog ett tungt eldsläckningsrör från väggen och började ursinnigt banka på skåpets låsmekanism.

Jag vände mig tillbaka mot skärmen. 45% laddat.

På skärmarna såg jag dem nu i korridorerna precis ovanför oss. De rörde sig inte som soldater; de rörde sig som vatten. De rann fram längs golv, väggar och tak.

“Få upp det där skåpet,” väste jag.

Med ett metalliskt brak gav låset vika. Thorne slet upp dörrarna. “Gamla projektilvapen,” sa han, andfådd. “Två automatkarbiner. Lite ammunition. De har legat här i hundra år, ingen aning om de fungerar.”

“Få dem att fungera,” beordrade jag.

60% laddat.

Jag hörde klickandet av en mantelrörelse bakom mig. Thorne ställde sig framför korridoren vi nyss kommit från, darrande men med vapnet höjt.

Det var då ljuset i rummet plötsligt dog. Allt utom den svaga, blå belysningen från konsolskärmarna släcktes. En isande kyla svepte genom luften. De var nära.

“Vance…” Thornes röst var tunn, en viskning i mörkret. “Jag hör dem.”

Ljudet var inte bara ett ljud, det var en tryckvåg av statiskt brus, som tusentals klor mot metall, ackompanjerat av det lågfrekventa, rytmiska dunkandet av massiva kroppar i rörelse. Ljudet kom från den stora huvudkorridoren. Den vars dörr vi trodde var stängd.

75% laddat.

På skärmen som visade huvudkorridoren utanför rummet såg jag hur den tjocka dörren började bucklas. Inåt. Något utövade ett enormt tryck från andra sidan. Plötsligt slets hela dörrbladet ur sina fästen med ett öronbedövande kraschande, och slungades in i rummet. Den tunga metallplåten kanade över golvet och kraschade in i en av raderna med gamla serverrack i ett regn av gnistor.

I öppningen stod tre Skuggor.

De var större än den vi mött i schaktet. Kraftigare bepansrade, deras blå ådror lyste ilsket i mörkret. De rörde sig in i rummet med en rovdjurslik synkronisering. Deras facettösa “ögon” – eller vad det nu var de såg med – var låsta på konsolen. Och på mig.

“Skjut!” skrek jag.

Thorne tvekade en bråkdel av en sekund, sedan tryckte han in avtryckaren. Eldflamman från det antika automatvapnet lyste upp rummet stroboskopiskt. Det smattrande dånet var dövande i det slutna utrymmet.

Kulorna träffade den främsta Skuggan. Skurar av gnistor och svart vätska sprutade från dess pansar, men den saktade inte in. Den bara ryckte till, som om den blev irriterad, och innan Thorne hann byta mål, hoppade den.

Den flög rakt över rummet och landade framför Thorne. Med en svepande rörelse av en sylvass, metallisk lem slog den vapnet ur hans händer med en sådan kraft att det krossades mot väggen. I samma rörelse skickade den Thorne flygande genom luften. Han kraschade in i ett konsolbord med ett sjukt knakande och föll livlös till golvet.

Nu var de två andra över mig.

85% laddat.

Jag hade inga vapen, förutom min lilla kniv. Jag duckade automatiskt när ett rakbladsvast klor-slag svepte genom luften där mitt huvud nyss varit. Jag rullade över golvet, kom upp på fötter och drog kniven. Det var lönlöst, en nål mot en stridsvagn, men jag tänkte inte dö passivt.

Den ena Skuggan tornade upp sig över mig. Den luktade av bränt maskineri och koagulerat blod. Den höjde en arm för att avsluta det.

PANG.