Klockan var strax efter sju på morgonen när de rullade in i stadens utkanter. Trafiken började redan tätna, och kontrasten mellan den tysta, isolerade byn och den brusande, kaotiska staden var överväldigande. Julián navigerade skickligt genom gatorna, guidad av Josefinas minne av staden från årtionden tillbaka och de få skyltar de kunde läsa. De parkerade bilen några kvarter från den statliga vattenmyndighetens huvudbyggnad, en massiv, grå betongkoloss som andades byråkrati och makt.

“Kontoren öppnar klockan nio,” konstaterade Julián när han såg på sin klocka. “Vi har två timmar på oss att vänta.”

De hittade ett litet café i närheten som nyss hade öppnat. Doften av nybryggt kaffe och varma pan dulce fyllde luften. Josefina beställde två koppar kaffe och bad om varmt vatten för att blanda Rosas mjölkersättning. Bebisen vaknade jollrande, omedveten om den avgörande strid som snart skulle utkämpas för hennes skull. Julián matade henne med en ömhet som stod i skarp kontrast till den hårda, vaksamma blicken i hans ögon.

När klockan närmade sig kvart i nio, begav de sig mot den statliga byggnaden. De stora glasdörrarna låstes upp av en uttråkad vakt, och en ström av tjänstemän, advokater och desperata medborgare började välla in. Josefina och Julián klev in i den enorma foajén. Ljudet av klackar mot marmorgolvet och ekomässiga röster skapade en atmosfär av opersonlig auktoritet.

De gick fram till informationsdisken. Josefina, med rak rygg och blicken fäst på receptionisten, talade först. “Vi behöver tala med direktören för avdelningen för vattenrättigheter. Det gäller ett akut ärende om korruption och bedrägeri.”

Receptionisten, en ung kvinna som tuggade tuggummi, tittade upp med en blandning av roande och irritation. “Direktören tar inte emot folk utan bokade tider. Ni kan fylla i en blankett och ställa er i kö. Väntetiden är cirka sex veckor.”

“Vi har inte sex veckor. Vi har mindre än tre timmar,” sköt Julián in, hans röst steg en oktav.

“Regler är regler, herrn,” svarade receptionisten monotont och pekade mot en hög med papper.

Josefina lade handen på Juliáns arm för att lugna honom. Hon lutade sig fram över disken, hennes ögon fixerade receptionisten med en intensitet som fick den unga kvinnan att sluta tugga. “Mitt namn är Josefina Cárdenas. Jag bär på dokument som bevisar att Arturo Treviño, en av era högre tjänstemän, i detta nu förbereder en olaglig överföring av mark och vattenrättigheter genom mutor och förfalskning. Om vi inte får träffa direktören, eller den statliga guvernörens representant, inom fem minuter, kommer mitt nästa stopp att vara hos de nationella tidningarnas redaktioner tvärs över gatan. Och när de publicerar vad jag har, kommer det inte bara att vara Arturo Treviño som förlorar sitt jobb.”

Hotet var inte tomt, och tonen i Josefinas röst bar på en tyngd av absolut visshet. Receptionisten svalde nervöst, lyfte telefonluren och slog ett femsiffrigt nummer. Efter en kort, viskande konversation lade hon på. “Avdelning fyra, tredje våningen. Rum 312. Vänta där.”

De tog trapporna, stegen ekade tunga i trapphuset. När de nådde tredje våningen fann de en lång korridor kantad av dörrar i frostat glas. Utanför rum 312 satt en äldre sekreterare som genast vinkade in dem. Rummet var rymligt, dominerat av ett stort skrivbord i mahogny. Bakom skrivbordet satt en man i femtioårsåldern, med grånat hår och skarp, granskande blick. Ett guldnamnskylt på bordet identifierade honom som Licenciado Héctor Morales, Huvudinspektör.

“Jag fick ett samtal från receptionen om att ni hotar med pressen och anklagar en av mina tjänstemän för korruption,” började Morales, hans ton var formell och något avmätt. “Jag hoppas att ni förstår allvaret i att göra falska anklagelser mot statliga anställda. Det kan leda till fängelsestraff.”

“Och vad är straffet för en statlig anställd som låter en rik markägare bränna ner småbönders mark och sedan stjäl deras vattenrättigheter i utbyte mot betalningar?” kontrade Josefina utan att blinka. Hon steg fram och placerade den svarta anteckningsboken mitt på Morales skrivbord med en dov duns.

“Vad är detta?” frågade inspektören och rynkade pannan.

“Detta, Licenciado, är trettio års bokföring över Ramiro Valdés mutor, hot och illegala landövertaganden i vår dal. Nedtecknat av hans egen hustru,” förklarade Josefina. Hennes röst fyllde rummet, stadig och oförskräckt. “På sista sidan finner ni instruktionerna från er anställde, Arturo Treviño. Han har planerat att ogiltigförklara dokumenten för gården El Mezquite idag, innan klockan tolv, för att därefter omedelbart överlåta dem till Ramiro.”

Morales ansiktsuttryck förändrades från skepsis till djup koncentration. Han öppnade försiktigt boken och började bläddra. Det tog inte många minuter för hans tränade öga att inse sprängkraften i det han läste. Datumen, summorna, namnen på byråkrater, polischefer och domare – allt var minutiöst dokumenterat. När han nådde den sista sidan och såg Arturos handstil, stelnade han till.

Klockan på väggen slog elva.