DEL 2: Widow spenderade sina sista 82 pesos på att mata en främlings bebis; Några dagar senare brände stadens mäktigaste man ner sin mark, men en familjs bekännelse avslöjade år av stöld och hot.

Dolores blick förändrades från irritation till allvar på en bråkdel av en sekund. Hon kände Josefina alltför väl för att tro att detta var en överdrift. Utan att ställa fler frågor försvann hon in i huset och återvände en minut senare med ett par tunga bilnycklar. “Tanken är full,” sa hon lågt. “Gör vad du måste göra, Josefina. Och ge den där djävulen Ramiro vad han förtjänar.”

När Josefina återvände till huset med bilen, var Julián redan i färd med att packa en väska för resan. Rosa var varmt insvept i flera lager filtar. Leonor stod vid dörren, blek men samlad.

“Du följer med oss, Leonor,” sa Julián när han lyfte upp Rosa. “Du kan inte stanna här. När Ramiro upptäcker att boken är borta, är du den första han kommer att leta efter.”

Leonor skakade långsamt på huvudet. “Nej. Om jag försvinner nu, kommer han att veta direkt att något är fel och han kommer att ringa Arturo för att påskynda processen. Jag måste vara kvar i huset. Jag måste spela min roll en sista gång. När han vaknar kommer han att tro att jag är den lydiga hustrun som ordnar hans frukost. Det kommer att ge er det försprång ni behöver.”

“Det är för farligt,” insisterade Josefina och grep Leonors hand. “Han kan döda dig.”

Ett sorgset, nästan fridfullt leende spred sig över Leonors läppar. “Jag har varit död i trettio år, min vän. Ikväll känner jag mig levande för första gången. Åk nu. Rädda pojken. Rädda barnet. Rädda vår dal.”

Med tunga hjärtan men en brinnande beslutsamhet satte sig Josefina och Julián i Fords pick-up. Motorn vrålade till liv och bröt nattens tystnad. Julián satt bakom ratten, hans händer grep om den slitna plasten med en kraft som fick knogarna att vitna. Josefina satt bredvid honom, med Rosa sovande tryggt i hennes famn och den svarta anteckningsboken säkert instoppad innanför hennes tjocka kappa.

Resan genom natten var en prövning av både nerver och uthållighet. Vägen mot Saltillo var ökänd för sina förrädiska kurvor, branta stup och dåliga belysning. Strålkastarna från pick-upen skar genom mörkret som två spjut av ljus, och avslöjade det karga, steniga landskapet som svischade förbi. Ingen av dem talade under de första milen. Spänningen i kupén var så tjock att man kunde ha skurit den med en kniv.

Det var först när de nådde högplatån, där stjärnorna tycktes hänga så lågt att man kunde sträcka ut handen och röra vid dem, som Julián slutligen bröt tystnaden.

“Tror du verkligen att vi kan vinna det här, Josefina?” frågade han, hans röst var hes av trötthet och stress. “Vi är bara bönder. Vi kämpar mot män som äger domare, poliser och politiker. Kanske är vi bara på väg mot vår egen undergång.”

Josefina flyttade försiktigt på Rosa, som hade krupit djupare in i hennes värme, och tittade ut över det mörka landskapet. “Makt, Julián, är en illusion,” sa hon lugnt. “Män som Ramiro bygger sina imperier på rädsla och tystnad. De verkar oövervinneliga eftersom ingen vågar ifrågasätta dem. Men deras fundament är ruttet. Den här boken,” hon klappade lätt på bröstet där anteckningsboken låg, “är sanningen. Och sanningen har en märklig förmåga att krossa även de tjockaste murar. Vi vinner inte genom att vara rikare eller mäktigare än dem. Vi vinner genom att vägra vara rädda.”

Julián nickade långsamt, men tvivlet gnagde fortfarande i honom. “Elena brukade säga något liknande,” viskade han. “Hon sa att jorden inte tillhör den som sätter staket runt den, utan den som blöder, svettas och gråter i den. Hon älskade El Mezquite mer än något annat. Att förlora det… det skulle vara som att förlora henne en gång till.”

Josefina kände en klump i halsen. Hon visste alltför väl hur det kändes att leva med spöken, att mäta sitt eget värde i de minnen som lämnats kvar av dem man älskat. “Du kommer inte att förlora det,” lovade hon, och denna gång fanns det ingen tvekan i hennes röst. “När min Tomás dog, trodde jag att mitt liv var över. Folk i byn, till och med hans egen familj, väntade på att jag skulle ge upp, packa mina saker och försvinna. De förstod inte att sorgen kan vara ett ankare, men den kan också vara ett bränsle. Du kämpar för Elenas minne, men glöm inte att du också kämpar för Rosas framtid. Och för din egen.”

Timmar förvandlades till mil, och natten började sakta ge vika för gryningen. Himlen i öster färgades först i nyanser av djupt lila, för att sedan övergå i ett blödande rött och orange. Det karga landskapet vaknade till liv, och i fjärran började silhuetten av Saltillo att framträda. Staden, med sina gamla kolonialbyggnader, spiror och moderna kontorskomplex, såg ut som ett sovande vidunder som väntade på att svälja dem.