Julian tittade upp.

“Josefina, jag måste berätta något som inte har något med Ramiro att göra.

Han hann inte avsluta. En stickande lukt smög sig in genom fönstret. En kolonn av svart rök steg ovanför betesmarken i öster.

“Beten!” ropade Julian.

Hon sprang med säckar och hinkar. Josephina lämnade Rosa säkert i vagnen, i skuggan, och gick mot elden.

Lågorna spred sig längs det torra staketet. I nästan en timme kämpade de mot elden tills familjen Mendoza, deras grannar från den intilliggande egendomen, anlände. Tillsammans röjde de en remsa mark och lyckades stoppa elden innan den nådde bäcken.

Beten markerades av ett svart ärr nästan fyrtio meter långt. Rosa hade börjat gråta i vagnen. Josefina sprang fram till henne, armarna svartnade och ansiktet täckt av aska.

Bebisen lugnade sig när han kände igen henne, vilade kinden mot hennes bröst och kramade fingrarna runt det brända tyget på hennes ärm.

Julian betraktade dem med en känsla han inte längre kunde dölja.

“Du höll nästan på att kasta dig själv i lågorna för mitt land.

“Det handlade inte om själva jorden. Det handlade om vad detta land betydde för dig.

Esteban Mendoza, 17, visade den södra riktningen.

“Jag såg en skåpbil stanna där, innan röken. Det fanns två män ombord. En av dem var Mauro Cota, Don Ramiros arbetsledare.

Julian resta orörlig.

“Skulle du kunna anmäla det till myndigheterna?”

“Jag har sett vad jag har sett.”

Josefina hittade en fuktig trasa nära stängslet, som luktade bensin. Det var ingen olycka, utan en varning.

De lämnade in en anmälan i stadens huvudstad, långt från den lokala befälhavaren, som var en nära vän till Ramiro. Nyheten spred sig. Den lokala chefen blockerade Juliáns betalningar till butiken och spred ryktet att El Mezquite skulle auktioneras ut.

Tre nätter senare knackade någon på Josefinas dörr.

Det var Leonor Valdés, Ramiros fru. I trettio år hade hon framträtt offentligt som en diskret, elegant och lydig kvinna. Den kvällen skakade hon.

“Min man vet inte att jag är här.”

Hon tog fram en svart anteckningsbok ur väskan. Den innehöll datum, betalningar och namn. Bland dem fanns Arturo Treviño, Leonors bror och anställd vid statens vattenverk.

I fyra år hade han påskyndat koncessioner och undanröjt invändningar så att Ramiro kunde kontrollera regionens kanaler.

“Elden beordrades av Ramiro,” sade Leonor. “Mauro fick 300 pesos. Jag råkade höra samtalet. »

Julian, som hade anlänt strax innan med Rosa, knöt nävarna.

“Varför ger du oss det här?”

Leonor tittade på bebisen.

“Jag kunde inte få barn. Ramiro fick mig att tro att det är därför jag borde vara tacksam mot honom för varje liv han låtit mig bevara. Jag såg kvinnor förlora sina hem, män sälja sin mark och familjer lämna för att han stängde en ventil. Jag har alltid sagt till mig själv att det inte var mitt problem. »

Han tittade upp.

“Men jag såg min man använda ett hungrigt barn för att stjäla hennes arv. Och i 30 år har jag beskrivit min rädsla som försiktighet.

Josefina öppnade anteckningsboken. Den sista anteckningen, daterad nästa dag, innehöll en instruktion skriven av Arturo: att avbryta El Mezquites registrering på grund av oegentligheter och förbereda överföringen till Ramiro.

Leonor svalde.

“Imorgon, före middagstid, planerar min bror att radera vattenrättigheterna. Om de inte anländer till Saltillo tidigare, när de vaknar, kommer El Mezquite ha försvunnit från registren… »

DEL 3…
… GILLA, DELA OCH KOMMENTERA “HELA BERÄTTELSEN” OM DU VILL LÄSA HELA HISTORIEN.