DEL 2: Widow spenderade sina sista 82 pesos på att mata en främlings bebis; Några dagar senare brände stadens mäktigaste man ner sin mark, men en familjs bekännelse avslöjade år av stöld och hot.

DEL 3: Den Långa Natten och Uppgörelsen i Saltillo

Rummet var svept i en tystnad så djup att till och med det svaga sprakandet från glöden i eldstaden lät som pistolskott. Den svarta anteckningsboken låg mitt på Josefinas slitna träbord, dess nötta läderomslag tycktes pulsera av all den mörka historia och de förstörda liv den innehöll. Leonor Valdés, kvinnan som i tre decennier hade varit inkarnationen av den tysta, undergivna hustrun till dalens mest fruktade man, stod nu framför dem och skakade. Hennes ögon, vanligtvis dolda bakom en mask av artig likgiltighet, var nu vidöppna och fyllda av en febrig beslutsamhet.

Josefina sträckte långsamt ut handen och lät fingertopparna vila mot anteckningsbokens pärm. Den var kall. Julián stod bredvid henne, fortfarande med sot på armarna från branden som nästan hade slukat hans framtid, och med lilla Rosa sovande i en vagga de improviserat fram av en gammal trälåda och mjuka filtar.

“Leonor,” började Josefina, hennes röst var låg men bar på en tyngd som krävde uppmärksamhet. “Förstår du vad det är du har gjort genom att ta den här hit? Om Ramiro upptäcker att boken är borta… om han får reda på att du har gett den till oss, kommer han inte att visa någon barmhärtighet. Inte ens mot sin egen hustru. Mannen som är villig att svälta ett spädbarn för en bit mark har för länge sedan glömt vad kärlek eller lojalitet betyder.”

Leonor slöt ögonen för ett ögonblick, och en ensam tår bröt sig fri och rullade nerför hennes pudrade kind. “Jag slutade hoppas på barmhärtighet för många år sedan, Josefina. Jag har levt i ett fängelse byggt av guld och rädsla. Varje gång Ramiro krossade en familj, intalade jag mig själv att det var hans affärer, att en god hustru inte ifrågasätter sin mans metoder. Men när jag såg honom le idag… när jag hörde honom och Mauro skratta åt röken som steg från El Mezquite, och jag visste att detta lilla barn, denna oskyldiga varelse, var måltavlan… Något inom mig brast. Trettio år av tystnad är nog. Min själ ruttnar inifrån, och detta är mitt enda sätt att försöka rädda det lilla som finns kvar av den.”

Julián klev fram, hans ansikte var hårt, käkarna spända av en vrede han knappt kunde kontrollera. “Klockan är redan förbi midnatt,” sa han, hans blick fixerade på klockan som tickade på väggen. “Om din bror Arturo planerar att radera vattenrättigheterna och överföra El Mezquite till Ramiro före middagstid imorgon, har vi mindre än tolv timmar på oss att ta oss till Saltillo, hitta rätt myndighet och presentera detta bevis. Och vi har inte ens ett fordon som klarar resan. Min gamla vagn och hästen skulle ta tre dagar, och din skåpbil, Josefina, har inte motorn för att klara de branta bergspassen.”

Josefina drog ett djupt andetag och rätade på ryggen. Hennes sinne arbetade redan febrilt, pusslade ihop de få resurser de hade till sitt förfogande. “Dolores Márquez,” sa hon plötsligt. “Hennes son kom hem från norr förra månaden och han körde en stark Ford pick-up. Dolores är en av de få i den här byn som Ramiro inte har lyckats skrämma till total tystnad. Om jag ber henne, om jag berättar vad som står på spel, kommer hon att låna oss bilen.”

“Jag följer med dig,” sa Julián omedelbart.

“Nej,” svarade Josefina bestämt. “Du stannar här med Rosa och Leonor. Om Ramiros män patrullerar vägarna och ser dig ute mitt i natten, kommer de att misstänka något. Jag är bara en gammal änka som inte kan sova. Ingen lägger märke till mig.”

Josefina kastade en mörk sjal över axlarna och begav sig ut i den kyliga natten. Luften var bitande, fylld av doften från den brända marken som fortfarande hängde kvar som ett spöke över dalen. Hon rörde sig snabbt och tyst längs de grusade stigarna, undvek de upplysta delarna av bytorget och höll sig till skuggorna. När hon nådde Dolores hus, knackade hon mjukt men ihållande på trädörren.

Det tog flera minuter innan ett ljus tändes och dörren knarrade upp på glänt. Dolores, iklädd en tjock nattrock och med rullare i håret, kisade ut i mörkret. “Josefina? Är du från vettet, kvinna? Vet du vad klockan är?”

“Dolores, jag behöver din sons bil. Nu ikväll. Det handlar om Juliáns mark, det handlar om Ramiro Valdés, och det handlar om att äntligen sätta stopp för decennier av stölder. Jag kan inte förklara allt nu, men om vi inte når Saltillo innan morgondagen, är El Mezquite förlorat för alltid.”