Julián anlände två dagar senare, rasande. Han hade hört glåporden i butiken och ett allvarligare hot på väg. Ramiro hade sagt till honom att vattenstyrelsen kunde ompröva tillståndet för kanalen som matade den östra betesmarken i El Mezquite.

“Jag kommer sluta komma,” sa Julian. “Jag vill inte smutsa ner ditt rykte.”

“Att gå iväg skulle bekräfta alla dessa lögner.”

“Min närvaro kostar dig också, kära.”

“Bestäm inte åt mig vad jag kan uthärda.”

Josefina frågade honom om lagfarten till ranchen. Julián erkände att han inte hade kollat pappren sedan Elenas död. När han öppnade kistan där hon förvarade dokumenten fann han brev, kvitton och köpebrevet.

Josefina läste i timmar. Vattenrättigheterna vid bäcken hade ingått i fastigheten sedan 1921 och hade ratificerats två gånger.

“Ramiro har ingen rätt att stänga av ditt vatten,” sa han. “Men det kan få banken att skjuta upp dina lån, förhindra att någon säljer frön till dig och terrorisera jordbruksarbetare till att vägra arbeta för dig.”

“Han vill ha Mezquite.”

“Han ville ha det redan innan du kom. Han försökte göra samma sak med Tomás. Min man kunde knappt läsa; Det var jag som studerade alla hantverksyrken tills en ingenjör bekräftade våra gränser. »

Julian såg på henne med en blandning av förvåning och lättnad.

“Hjälp mig.”

“Det är vad jag gör.”

De bestämde sig för att gå till delstatskontoret för att få sina vattenrättigheter omregistrerade. Dagen innan hade Julián lämnat Rosa hos Josefina i några timmar, tiden för att samla de nödvändiga dokumenten.

Josephina arbetade vid bordet medan bebisen låg på en filt.

“Detta formulär ber om information i en ordning som inte motsvarar verkligheten,” förklarade Josefina.

svarade Rosa med ett babbel.

“Exakt. Det tycker jag också är misstänkt.

Bebisen rörde på benen.

“Din far kommer att behålla sina marker.” Jag vill att du ska veta nu.

När han kom tillbaka fann Julián middagen på elden, dokumenten undanlagda och Rosa sovande bredvid Josefina. Han stod orörlig några sekunder nära dörren.

Det kändes verkligen hemma, samtidigt som det respekterade Elenas utrymme. På en hylla hängde ett foto av den unga modern som Julián alltid tog med sig.

Joséfina försökte aldrig ta hennes plats.

“Middagen är klar om 30 minuter,” sa hon.

“Jag vill inte utnyttja det.”

“Tvätta händerna och skär tortillorna.”

De åt i tystnad. Sedan hjälpte Julián till att duka av bordet. Ingen hade delat dessa uppgifter med Josefina sedan Tomás död. Närvaron av en annan person i hans kök gav honom en kuslig lugn.

Nästa dag gav de sig av före gryningen. Rosa följde med dem, hopkurade i en korg skyddad från solen. Under resan talade Julián om sin fru.

“Ibland känns det som att vilja tillbaka till det normala är att svika henne.

“De döda som älskat dem ber inte att bli begravda med dem,” svarade Josephine.

Julian förblev tyst i flera kilometer.

“Tomás a eu de la chance.”

“Tomás har lärt sig att lyssna på mig. Det här är vad som hände honom.

På kontoret försökte två anställda flytta dem från en uttagsautomat till en annan. Josefina öppnade lagfarten, pekade på exakt klausul och krävde att begäran skulle ges till dem med angivet datum och tid.

Han kände till språket som offentliga tjänstemän följde och filnumren som de inte kunde ignorera. Efter nästan två timmar var proceduren klar.

När han gick därifrån drog Julian en lättnadens suck.

“Du fick något att se lätt ut som kunde ha tagit mig veckor.

“Det var inte lätt. Jag var bara förberedd.

“Jag pratade inte om dokumenten.

Josefina förstod att han menade något annat, men hon vände samtalet till återresan.

Ramiros svar kom på söndagen.

Fader Anselmo, vars församling var beroende av donationer från markägaren, tillägnade mässan “änkor som förväxlar välgörenhet med begär” och till “män som använder sorg för att gå in i andras hem.”

Han nämnde inga namn. Det var inte nödvändigt.

Julian satt med Rosa i sina armar. Han stod ut med halva predikan. Sedan reste han sig, gick nerför mittgången och lämnade under hela stadens blick.

Josephina fick veta vad som hade hänt av sin vän Dolores Márquez. Hon kopplade på vagnen och åkte till El Mezquite.

Han fann Julian knåda bröd med ena handen medan han höll Rosa med den andra.

“Du behövde inte komma,” säger han.

“Jag vet.” Därför är min ankomst desto viktigare.

Inuti hängde fortfarande Elenas utvalda gardiner, tillsammans med en blommig kopp och en vikt filt på en stol. Julián hade inte raderat sin fru; han hade lärt sig att leva med hennes frånvaro.

“Jag är utmattad,” erkände han. “När något verkar fast kommer någon och förstör det. Elena är död. Rosa blev sjuk. Nu vill de ha ranchen. Jag är rädd att jag inte kommer kunna stabilisera honom. »

Josephina närmade sig.

“Rosa är vid god hälsa.” Ägandetecknet är giltigt. Vattnet registrerades. Och du har en granne som inte har för avsikt att rymma.