DEL 2: Skuggorna faller Cellen var trång, fuktig och luktade ständigt av klorin och instängdhet. De första månaderna hade Camille tillbringat i ett tillstånd av förlamande chock. Ho

De hörde ljudet av krossat glas nerifrån vinkällaren. Det var där de förvarade årets skörd – tusentals liter vin på ekfat, deras livsverk.

Camille och Léa smög nerför trapporna i mörkret. När de närmade sig källardörren kände de lukten. Inte bara av vin, utan av bensin.

“De försöker bränna ner det,” väste Léa.

Camille sparkade upp dörren. Strålen från hennes ficklampa skar genom mörkret och träffade tre svartklädda män. En av dem höll på att hälla bensin över de massiva ekfaten, medan en annan höll en tändsticka.

“Rör er inte!” skrek Camille. Hennes röst var inte fylld av rädsla, utan av ett raseri som hade byggts upp sedan den där regniga dagen i Villeurbanne.

Männen vände sig om. Den största av dem, en man med ett ärrat ansikte, log hånfullt. “Lilla flickan. Pappa hälsar.”

Han nickade mot mannen med tändstickan.

Men innan elden hann tändas, släppte Camille lös hundarna hon hållit i korta koppel bakom sig. De två stora bestarna dök fram ur mörkret med blottade tänder och fällde mannen med tändstickan till marken. Tändstickan slocknade i pölen av utspillt vin.

Ett kaotiskt slagsmål bröt ut. Den ärrade mannen drog en kniv och rusade mot Camille. Hon parerade slaget med basebollträet, träffade honom hårt över handleden så att kniven flög iväg, och slog sedan till honom över knävecken. Han föll med ett vrål.

Den tredje mannen försökte fly uppför trappan, men Léa, som i hemlighet hade beväpnat sig med en burk pepparspray hon köpt på nätet, tömde hela flaskan i hans ansikte. Han skrek, föll baklänges och blev liggande.

Inom tio minuter var det över. De tre männen låg på golvet, bevakade av de morrande hundarna. Camille, andfådd och med bultande hjärta, band deras händer med buntband medan Léa använde den nödtelefon de haft förutseendet att ladda via solceller, för att ringa polisens insatsstyrka.

Kapitel 4: Det sista draget

När blåljusen äntligen färgade vingårdens väggar, kände Camille en märklig frid. Marseille-ligan hade missbedömt henne, precis som hennes familj en gång gjort. De trodde hon var ett offer.

Polisen arresterade männen. Under förhören, pressade av de grova anklagelserna om mordbrand och mordförsök, bröt en av dem ihop och bekräftade hela Gérards plan. Gérard hade lovat dem hälften av egendomen om de “röjde Camille ur vägen” och tvingade fram en försäljning av marken.

Camille åkte inte till polisstationen direkt. Hon hade ett sista ärende att uträtta.

Några dagar senare satt hon i besöksrummet på högsäkerhetsfängelset i Lyon. På andra sidan plexiglaset satt Gérard. Han såg åldrad ut, mager och sliten, iklädd den grå fängelseuniformen. När han såg henne blixtrade hans ögon till av hopp, följt av förvirring.

Han tog upp telefonluren. “Camille? Vad gör du här? Är… är det klart?”

Han trodde att männen hade lyckats. Han trodde att hon var här för att hon hade överlevt och nu, bruten och rädd, kom för att kapitulera.

Camille tog upp sin lur. Hon tittade på honom länge, studerade varje rynka i hans ansikte. Det fanns ingen faderskärlek kvar i henne, inte ens ilska. Bara ren, kylig apati.

“Dina vänner från Marseille skickar sina hälsningar,” sa Camille lugnt.

Gérards ansiktsuttryck förändrades, från hopp till skräck.

“De är häktade,” fortsatte hon. “Och de har berättat allt. Åklagaren lägger nu till stämpling till mord på din redan långa lista av brott. Du kommer inte ut om fem år, pappa. Du kommer förmodligen aldrig att komma ut härifrån.”

Gérards läppar darrade. “Du… du ljuger. De var proffs…”

“De var idioter, precis som du,” sa Camille och lutade sig fram mot glaset. “Du trodde att du kunde slå mig igen. Men fängelset du skickade mig till förvandlade mig från din lydiga lilla flicka till någon som kan krossa dig utan att blinka. Jag äger Domaine de l’Aube. Jag har mitt eget liv. Och du har ingenting.”

“Camille, snälla…” Hans röst var nu ett desperat, gällt pip. “Jag är din far!”

“Min far dog när han skrev under ett falskt papper och lät dem sätta handbojor på mig,” svarade hon mjukt. “Det här är sista gången du någonsin ser mitt ansikte. Rotna här inne, Gérard. Ta konsekvenserna.”

Hon lade på luren, reste sig och gick. Hon vände sig inte om när han slog sina knytnävar mot plexiglaset och skrek hennes namn. Ljudet var dämpat, avlägset och fullständigt irrelevant.

Epilog: Skörd under en öppen himmel

Nästa år var skörden på Domaine de l’Aube den största de någonsin haft. Camille stod bland vinstockarna i gryningen, luften var krispig och korgarna var fyllda med djupt lila, perfekta druvor.

Hundarna sprang glatt mellan raderna, och Léa kom gående med två koppar rykande starkt kaffe.

Léas uppföljarbok höll redan på att skrivas. Det förflutnas skuggor hade försökt kväva dem en sista gång, men elden de hade försökt tända hade istället bara renat marken.