“Håll käften!” skrek Élodie, vars ansikte nu var en mask av hat och skräck. Hon kastade sig mot Camille, men Thomas drog tillbaka henne.
“Vi kan förklara,” försökte Thomas, svettig och desperat. “Det fanns skulder… huset var ett gemensamt arv, tekniskt sett…”
“Ljug inte mer!” Camilles röst smällde som en piska genom rummet. Hon stod nu öga mot öga med sin far. “Du såg mig i ögonen när de satte på mig handbojorna. Du sa att jag skulle ta konsekvenserna av mitt agerande. Du offrade ditt eget barn, lät mig ruttna i en cell i arton månader bland riktiga kriminella, bara för att rädda ditt eget ruttna skinn.”
Gérard backade. Den annars så dominerande patriarken såg plötsligt ut som en liten, ynklig man. “Camille… snälla. Låt oss tala om detta privat. Vi är familj.”
“Familj?” Camille skrattade, ett kallt, bittert ljud. “Min familj dog med farfar André.”
I det ögonblicket öppnades slottets stora ekdörrar. Sex polisbilar stod parkerade utanför med blåljusen blinkande i natten. Léa klev in i salen, följd av poliskommissarie Dubois och flera uniformerade poliser. Camille hade skickat all bevisning till polisen tjugofyra timmar tidigare, inklusive notariens bekännelse som hon framtvingat genom att hota med att släppa allt till pressen.
“Gérard Morel, Thomas Leroy och Élodie Leroy,” sa Dubois med dånande stämma. “Ni är anhållna för grovt bedrägeri, urkundsförfalskning, mened och stämpling till falsk tillvitelse.”
Panik utbröt i salen. Martine bröt ihop på golvet och grät hysteriskt. Gérard försökte fly mot köksutgången, men två konstaplar tacklade ner honom på marmorgolvet. Handbojorna klickade till.
Élodie skrek och sparkade när poliserna tog tag i hennes armar. “Det var hans idé! Det var pappas idé! Släpp mig, jag gjorde ingenting!” skrek hon och kastade sin far under bussen utan en sekunds tvekan.
Camille stod helt stilla och tittade på när personerna som hade förstört hennes liv leddes iväg i handbojor, förnedrade inför alla de kände. Gérard vände sig om en sista gång när han släpades mot utgången. Han såg på Camille, ögonen fyllda av en blandning av hat och vädjan.
Camille mötte hans blick, lutade huvudet lätt på sned och ekade de ord som hade eakat i hennes huvud i arton månader:
“Nu, pappa… assume les conséquences. Ta konsekvenserna.”
Epilog
Ett år senare satt Camille på terrassen till ett litet stenhus i Provence. Solen värmde hennes ansikte och doften av lavendel låg tung i luften. Hon tog en klunk av sitt kaffe och såg ut över dalen.
Rättvisan hade varit brutal och obönhörlig. Med videobeviset och de finansiella spåren fanns det inget försvar. Gérard hade dömts till sex års fängelse för grovt bedrägeri och anstiftan till mened. Hans företag hade kollapsat och tillgångarna beslagtagits.
Thomas och Élodie fick fyra år vardera. Élodies desperata försök att skylla allt på sin pappa och sin man hjälpte inte när hennes egna textmeddelanden – där hon hånade Camille och skrattade åt “blod-tricket” – återfanns av polisens tekniker. Deras lyxvåning såldes på exekutiv auktion.
Martine undkom fängelse men dömdes till skyddstillsyn och böter för mened. Hon hade försökt kontakta Camille flera gånger för att be om förlåtelse, och hävdat att Gérard hade tvingat henne till tystnad. Camille hade läst det första brevet, bränt det i braskaminen, och sedan bytt telefonnummer. Vissa broar förtjänar att brännas till grunden.
Genom en skicklig advokat hade Camille lyckats få husförsäljningen ogiltigförklarad. Men hon hade ingen önskan att återvända till Villeurbanne. Hon sålde farfar Andrés hus – lagligt den här gången – och använde pengarna för att köpa denna lilla vingård i södra Frankrike. Det var precis den typ av plats som André alltid hade drömt om.
Léa kom ut genom altandörren, bärande på en bricka med croissanter. De hade blivit oskiljaktiga vänner under rättegången, och när Camille bestämde sig för att starta om, följde Léa med för att skriva en bok om hela den bisarra historien – ett bokkontrakt som redan hade dragit in ett förskott stort nog att täcka renoveringen av vingården.
“Posten är här,” sa Léa och lade en bunt brev på bordet. Hon log. “Inget från Kriminalvården idag heller.”
Camille skrattade, ett genuint, varmt skratt som nådde hela vägen till hennes ögon. Hon sträckte på sig i morgonsolen och kände hur sista resten av mörkret släppte sitt grepp om hennes hjärta.
Hon hade varit offret i sin familjs sjuka spel. Hon hade varit fånge, både bildligt under hela sin uppväxt, och bokstavligt i en cell av sten. Men nu var hon fri. Och ingen skulle någonsin kunna sätta henne i kedjor igen.
DEL 3: Skuggor bland vinstockarna
Kapitel 1: Skördetid och nya mörka moln
Tre år hade gått sedan den ödesdigra kvällen på Château de Bagnols. “Domaine de l’Aube”, Gryningens Vingård, låg inbäddad i de mjuka kullarna i Luberon, badande i det gyllene septemberljuset. Camille hade förvandlat den lilla, förfallna egendomen till en blomstrande verksamhet. Hennes första årgång av en fyllig, pepprig Syrah hade vunnit en lokal medalj, och beställningarna från restauranger i regionen strömmade in.
