Gérard stod stolt bredvid henne, iklädd en skräddarsydd smoking, och skrattade högt med några lokala politiker. Han hade räddat sitt företag och sin rygg på sin andra dotters bekostnad, och han såg inte ut att lida av en sekunds dåligt samvete.
Camille stod gömd i skuggorna på balkongen ovanför stora salen. Hon hade tagit sig in genom varumottagningen, guidad av Léas tekniker-vän. I handen höll hon en liten fjärrkontroll kopplad till slottets massiva projektorsystem, som för tillfället visade ett bildspel med retuscherade bilder av Élodie genom åren.
Klockan slog nio. Det var dags för talen.
Thomas klev upp på scenen, tog mikrofonen och knackade på den. Sorlet i salen dog ut.
“Kära vänner, familj,” började Thomas med sin smidigaste försäljar-röst. “Vi är samlade här ikväll inte bara för att fira min fantastiska, vackra fru Élodie på hennes trettioårsdag. Vi är här för att fira livet. De senaste åren har varit oerhört tuffa för oss.” Han lade handen på bröstet och såg ut över publiken med fejkad sorg. “Vi gick igenom en ofattbar tragedi. En förlust som nästan knäckte oss, orsakad av någon vi trodde vi kunde lita på.”
Ett kollektivt, sympatiskt mummel gick genom publiken. Martine torkade en tår från kinden.
“Men Élodie,” fortsatte Thomas och sträckte ut handen mot sin fru, “min modiga älskling. Du reste dig ur askan. Du lät inte mörkret vinna. Och idag, står vi här starkare än någonsin.”
Applåderna bröt ut. Élodie klev upp på scenen och kramade sin man. Gérard visslade gillande.
“Tack,” sa Élodie i mikrofonen med darrande stämma. “Ni vet alla vad min syster gjorde mot mig. Det är ett sår som aldrig kommer att läka helt. Men tack vare min underbara familj, min fantastiska pappa Gérard och min älskade mamma, har jag kunnat gå vidare.”
Camille kände hur magen vände sig av äckel. Hon hade hört tillräckligt.
Hon tryckte på knappen.
Plötsligt slocknade all belysning i den enorma bankettsalen. Musiken tystnade abrupt. Ett förvirrat sorl bröt ut.
“Hallå? Vad händer?” hördes Thomas röst i mörkret.
Sedan tändes den gigantiska projektorduken bakom dem. Men det var inte längre bilder på Élodie som visades.
Det var den kristallklara övervakningsvideon från Monsieur Blancs kamera. Den massiva skärmen lyste upp rummet. Ljudet var kopplat till slottets högtalarsystem, och regnets smatter från videon ekade genom rummet.
Publiken tystnade helt. De såg Gérards bil rulla in. De såg Thomas, Élodie och Gérard kliva ut.
“Vad i helvete är det här?!” skrek Gérard från scenen. Hans ansikte hade förlorat all färg. “Stäng av den! Stäng av den omedelbart!”
Thomas sprang mot ljudbåset, men dörren var låst från insidan av Léas kontakt.
På duken såg nu flera hundra gäster, inklusive Gérards affärspartners och stadens elit, hur Thomas tog fram flaskan med fejkat blod. De hörde Élodie skratta på filmen innan hon lade sig ner på marken. De såg Gérard banka på dörren och sedan springa undan.
Ett flämtande, kollektivt skräckslaget ljud steg från gästerna.
När videon nådde punkten där Camille klev ut genom dörren, oskyldig och förvirrad, frystes bilden.
Strålkastarna i taket slogs plötsligt på och riktades mot balkongen. Där, lutad mot räcket med en blick kallare än döden, stod Camille.
Salen var dödstyst. Det enda som hördes var Élodie som hyperventilerade på scenen.
“God kväll, familjen,” sa Camille. Hennes röst, förstärkt genom ett headset, ekade i salen. Den var inte skakig. Den var fylld av en makt hon aldrig tidigare haft. “Jag hoppas att jag inte stör festen.”
“Du…” stammade Martine och stirrade upp mot sin äldsta dotter som om hon vore ett spöke.
“Vad är detta för sjuk manipulation?!” röt Gérard, men hans röst sprack av panik. Han vände sig mot gästerna. “Lyssna inte på henne! Det är fejk! Hon är en dömd brottsling, en galning!”
“En dömd brottsling, ja,” svarade Camille lugnt och gick långsamt ner för den stora spiraltrappan som ledde ner till golvet. “Dömd på grund av era lögner. Den videon, pappa, är från polisen. Men det är inte allt.”
Hon klickade på fjärrkontrollen igen. Bilden på skärmen byttes. Nu visades tydliga, förstorade dokument. Det var kontoutdrag.
“Medan jag satt i fängelset, anklagad för ett misshandel som aldrig ägde rum – och ett missfall av en graviditet som aldrig existerade – var ni upptagna,” fortsatte Camille och närmade sig scenen. Gästerna backade instinktivt och bildade en gång för henne. “Ni förfalskade min namnteckning. Ni sålde farfar Andrés hus till Thomas bulvanföretag.”
Bilderna på skärmen växlade till överföringarna.
“Titta noga, allihop,” sa Camille och vände sig mot publiken. “Här ser ni hur min systers trauma botades. Med 800 000 euro. Hälften gick för att rädda Gérards byggfirma från den konkurs han har dolt för sina investerare.” Flera män i publiken i dyra kostymer började plötsligt muttra och blänga på Gérard. “Resten finansierade den här festen, lyxresor och Thomas nya sportbil.”
