Léas bok, Blodsband och lögner, hade blivit en nationell bästsäljare. Den sanna berättelsen om hur en ung kvinna hade satts i fängelse av sin egen familj för ett påhittat brott, bara för att återvända och krossa dem, fascinerade hela Frankrike. Bokens framgång hade gett dem båda en ekonomisk trygghet de aldrig vågat drömma om.

Allt borde ha varit perfekt. Men framgång föder ofta avundsjuka, och det förflutna har en märklig förmåga att klänga sig fast, oavsett hur långt man springer.

Det började med småsaker. En morgon i slutet av augusti fann Camille stängslet till den östra vingården uppklippt. Några dagar senare hade någon hällt socker i bränsletanken på deras traktor, vilket kostade dem dyrbara dagar av reparationer precis innan skörden skulle börja.

“Tror du att det är lokala ungdomar?” frågade Léa en kväll när de satt på terrassen, båda utmattade efter en lång dags arbete.

Camille smuttade på sitt vin, blicken fäst på de mörka fälten. “Ungdomar klipper inte stängsel med bultsax för att sedan gå därifrån utan att ta något. Och de vet inte hur man förstör en dieselmotor på det mest effektiva sättet. Det här är medvetet. Någon försöker skrämma oss.”

Hon ville inte säga det högt, men en isande känsla hade börjat sprida sig i hennes bröst. En känsla hon kände igen från fängelset. Känslan av att vara övervakad.

Kapitel 2: En oväntad gäst

Svaret på deras misstankar dök upp tre dagar senare, i form av en sliten Peugeot som rullade upp på gårdsplanen. Ut klev en kvinna som Camille först inte kände igen. Hon var mager, håret var grått och otvättat, och hennes kläder hängde löst.

Det var Martine. Hennes mamma.

Camille stelnade till, kaffekoppen stannade halvvägs till munnen. Léa, som suttit bredvid henne med sin laptop, reste sig omedelbart upp, redo att kasta ut kvinnan.

“Camille…” Martines röst var skakig, nästan ett viskande. Hon såg sig nervöst omkring, som om hon förväntade sig att någon skulle hoppa fram ur buskarna.

“Vad gör du här?” Camilles röst var kallare än mistralvinden. “Jag trodde jag gjorde det väldigt klart att du aldrig skulle kontakta mig igen.”

“Jag vet,” snyftade Martine och tog ett steg framåt, men stannade när Camille höjde handen. “Jag vet att jag inte har någon rätt att vara här. Men du är i fara, Camille. Jag var tvungen att varna dig.”

Léa frustade hånfullt. “Spar oss dramatiken, Martine. Vi vet allt om hur er familj fungerar.”

“Nej, ni förstår inte!” Martine föll nästan ihop på gruset. Tårarna rann nerför hennes fåra kinder. “Gérard… han har inte gett upp. Han hatar dig, Camille. Han skyller allt på dig. Fängelset har gjort honom galen.”

Camille korsade armarna. “Han sitter inne i fem år till. Vad ska han göra? Skicka mig ett argt brev?”

“Han har kontakter,” viskade Martine. “Innan han åkte in… innan företaget kraschade, lånade han pengar av fel personer. Farliga personer i Marseille. Han lovade dem ränta från husförsäljningen. När du tog tillbaka pengarna och han åkte fast, blev de utan. Han har övertygat dem om att du har deras pengar. Att du har gömt undan farfar Andrés miljoner här på vingården.”

En iskall kår gick längs Camilles ryggrad. De saboterade maskinerna. Det uppklippta stängslet. Det var inte småpojkar. Det var den undre världen som letade efter en skatt som inte existerade.

“Hur vet du detta?” frågade Camille misstänksamt.

“Élodie,” snyftade Martine. “Thomas bror besökte henne i fängelset. Han är involverad med dem. Han berättade att männen från Marseille redan har varit här för att rekognosera. De planerar att slå till under skördefesten, när ni har mycket kontanter och folk på gården. Camille, de bryr sig inte om människoliv. Du måste fly.”

Kapitel 3: Eld och aska

Att fly fanns inte på kartan. Camille hade redan förlorat ett hem; hon tänkte inte låta dem ta hennes andra.

“Vi ringer polisen,” sa Léa bestämt så fort Martine hade lämnat gården, efter att Camille gett henne lite pengar för bensin och beordrat henne att aldrig återvända.

“Polisen kan inte göra något förrän ett brott har begåtts,” sa Camille och stirrade på stängslet. “Och när dessa män väl slår till, kommer polisen från byn att vara för sena. Vi måste skydda oss själva.”

De avblåste den stora skördefesten men fortsatte skörden med sina mest betrodda arbetare. Camille installerade rörelsesensorer, kraftiga strålkastare och avancerade kameror runt hela egendomen. Hon köpte även två stora herdehundar, Beaucerons, som patrullerade ägorna på natten.

Men mörkret har ett sätt att krypa in oavsett hur många lampor man tänder.

Det hände natten till fredagen. Det var kvavt, luften stod stilla och åskmoln tornade upp sig vid horisonten. Hundarna började skälla frenetiskt vid tretiden på morgonen.

Sedan bröts strömmen.

Hela Domaine de l’Aube sjönk i totalt mörker. Någon hade klippt huvudledningen.

“Léa,” viskade Camille, som redan var vaken. Hon grep det tunga basebollträ hon numera förvarade under sängen och en kraftig ficklampa. “De är här.”