DEL 2: Skuggorna faller
Cellen var trång, fuktig och luktade ständigt av klorin och instängdhet. De första månaderna hade Camille tillbringat i ett tillstånd av förlamande chock. Hon hade gråtit tills tårarna tagit slut, skrikit mot de kalla stenväggarna och bönfallit fångvaktarna om att få ringa sin advokat, sin mamma, vem som helst. Men efter beskedet från hennes gamla studiekamrat, Léa, förändrades allt. Sorgen och förvirringen förångades och ersattes av något mycket farligare: en iskall, kristallklar vrede.
De hade tagit hennes frihet, hennes rykte och nu hennes enda trygghet – huset som hennes älskade farfar André hade lämnat efter sig. Huset som var fyllt av minnen från den enda personen i familjen som någonsin hade älskat henne villkorslöst. Att hennes egen pappa, Gérard, hade skrivit under den förfalskade fullmakten var det ultimata sveket. Det var inte längre en tragisk missuppfattning. Det var en noga orkestrerad konspiration.
Camille slutade gråta. Hon slutade be om ursäkt för saker hon inte hade gjort. Istället började hon arbeta.
Fängelsets bibliotek blev hennes fristad. När hon inte skrubbade golv eller rörde i de massiva grytorna i köket, satt hon böjd över lagböcker. Hon studerade straffrätt, fastighetslagstiftning och procedurer för bedrägeri. Hon lärde sig hur notarier arbetade, vilka kryphål som fanns och hur en förfalskad namnteckning kunde bestridas. Varje vecka smugglade hon ut korta, kodade meddelanden till Léa genom en sympatisk fångvaktare som Léa hade mutat med små summor pengar.
Léa, som arbetade som journalist på en mindre lokaltidning i Lyon, blev Camilles ögon och öron på utsidan. Genom Léa fick Camille veta sanningen om sin familjs förehavanden.
Försäljningen av huset hade gått igenom blixtsnabbt. Köparen var ett fastighetsbolag med kopplingar till Thomas, Élodies man. Priset hade varit kraftigt under marknadsvärdet, vilket indikerade en snabb likvidering av tillgångarna. Pengarna hade sedan delats upp. En stor del hade gått till att rädda Gérards byggfirma, som tydligen hade stått på randen till konkurs i flera år – en hemlighet han hade dolt väl för omvärlden. Resten hade finansierat Élodies nya, extravaganta livsstil. Systern, som påstod sig vara traumatiserad och sörjande över sitt förlorade barn, hade mirakulöst nog återhämtat sig tillräckligt för att köpa en lyxig takvåning i centrala Lyon och åka på dyra semestrar till Mauritius.
Det sjukaste av allt var att Léa hade grävt i Élodies sjukhusjournaler, med hjälp av en kontakt på sjukhuset. Élodie hade aldrig varit gravid. Hela missfallet var en fiktion, backad av en mutad eller manipulerad läkare som var vän till Thomas familj.
Camille satt i sin cell och läste Léas brev om och om igen. Hennes familj hade inte bara stulit hennes hus; de hade förstört hennes liv för att täcka sina egna skulder och begär. De trodde att de hade vunnit. De trodde att Camille, den tysta, snälla Camille som alltid vek undan, skulle tyna bort i fängelset och sedan försvinna i skam.
De hade fel.
Frigivningen
Aderton månader senare öppnades de tunga järngrindarna. Det var en grå novembermorgon, regnet hängde i luften, snarlikt den dag då hennes liv hade slagits i spillror. Camille klev ut i friheten. Hon var tunnare, hennes ansikte bar spår av fängelsets hårda verklighet, men hennes ögon brann av en oböjlig beslutsamhet.
Léa väntade på henne i en sliten Renault. De omfamnade varandra länge, utan ord.
“Är du redo?” frågade Léa när de satte sig i bilen.
“Mer än någonsin,” svarade Camille och såg ut över landskapet som svischade förbi. “Vi har en sak att hämta först. Grannen.”
Under rättegången hade Camille bönfallit polisen att kontrollera grannen Monsieur Blancs övervakningskamera. Monsieur Blanc var en äldre herre som tillbringade halva året på Rivieran. Polisen hade knackat på, fått inget svar, och sedan nöjt sig med familjens samstämmiga vittnesmål. Thomas hade till och med hävdat att kameran var en attrapp.
Men Camille visste att den inte var det. Farfar André hade själv hjälpt Monsieur Blanc att installera den för flera år sedan, och systemet spelade in direkt till en dold molnserver som Monsieur Blanc hade satt upp eftersom han var paranoid för inbrott.
Léa hade redan spårat upp Monsieur Blanc. Han befann sig på ett äldreboende i utkanten av staden, efter att ha drabbats av en mild stroke förra året. Hans hus bredvid Camilles gamla hem stod tomt i väntan på försäljning.
De körde direkt till äldreboendet. Monsieur Blanc satt i rullstol i sällskapsrummet. När han kände igen Camille sprack hans rynkiga ansikte upp i ett svagt leende, följt av en djup rynka av oro.
“Camille, min flicka… Jag hörde vad som hände. Jag var på sjukhuset, jag kunde inte…” Hans röst var skrovlig.
“Det är okej, Monsieur Blanc,” sa Camille mjukt och satte sig på huk framför honom. “Men jag behöver din hjälp nu. Minns du kameran som farfar André installerade åt dig? Den som filmade min entré?”
