Santiago stod på terrassen med en kopp kaffe i handen och lyssnade på ljuden inifrån huset. Någon spelade piano. Det var inte han, det var Camila. Hon spelade Clair de Lune, kanske inte med samma tekniska perfektion som tidigare, men med en känsla som var djupare än någonsin. Hennes minne hade inte återvänt till hundra procent. Det fanns fortfarande blanka sidor i hennes mentala bok, år och dagar som alltid skulle vara suddiga. Men hon hade slutat leva i det förflutna och börjat bygga nya minnen. Smärtan i hennes ögon hade bytts ut mot en stilla, grundmurad glädje. De hade förnyat sina äktenskapslöften i en privat ceremoni på stranden nedanför huset, bara de två och döttrarna.
Dörren till terrassen flög plötsligt upp och Valeria rusade ut, klädd i skoluniform och med en halvätet smörgås i handen. —Pappa! Vi kommer bli sena! Bilen väntar! —ropade hon. Sofía kom gående strax bakom, bärande på bådas ryggsäckar med en suck som lät alldeles för vuxen för en åttaåring. —Hon glömde sin väska. Igen, —sa Sofía och räckte den till sin syster. —Mamma säger att vi måste åka nu om vi inte vill missa vetenskapslektionen.
Santiago böjde sig ner, kramade om båda döttrarna och andades in doften av deras schampo. De var inte längre de magra, livrädda små fåglarna han hade hittat i gathörnet under trafikljuset. De var trygga, starka och fulla av liv.
Camila kom ut på terrassen, log och lade en hand på Santiagos axel. Hennes ärr vid tinningen syntes fortfarande, en tunn vit linje, men Santiago tyckte det gjorde henne ännu vackrare. Det var beviset på hennes överlevnad, på hennes styrka. —Är ni redo? —frågade hon med varm röst. Santiago lade armen om hennes midja, tittade på sina döttrar som sprang ner mot grusgången där Mateo stod beredd vid bilen, och sedan på kvinnan han hade väntat på i åtta år.
—Ja, —sa han och log. —Nu är vi äntligen redo för allt.
