Camila började sakta vänja sig vid huset. Huvudvärken kom fortfarande i våldsamma attacker, men de mediciner läkaren skrivit ut lindrade smärtan. En eftermiddag hittade Santiago henne stående framför ett stort fönster som vette mot havet. —Jag drömde om dig i natt, —sa hon plötsligt utan att vända sig om. Hennes röst var knappt en viskning över vågornas brus. Santiago höll andan. —Gjorde du? —Du spelade piano. Ett stort, svart piano. Du log mot mig, och jag hade en stor mage. Jag var gravid. Jag kände mig… lycklig. Hon vände sig om. Tårar rann längs hennes kinder. —Är det sant? Var jag lycklig med dig? Santiago tog ett steg framåt, stannade sedan för att inte skrämma henne. —Du var mitt ljus, Camila. Vi skrattade varje dag. Du brukade säga att vi var oslagbara tillsammans. Hon nickade sakta, svalde hårt och tittade ner på sina sargade händer. —Ernesto slog mig. När jag inte kom ihåg saker, när maten inte räckte. Han sa att jag var värdelös, en trasig docka han hade tagit hand om av ren barmhärtighet. Varför stannade jag med honom om jag hade dig?
Santiago kände hur vreden mot mannen som kallat sig Ernesto hotade att koka över, men han höll rösten stadig. —Du hade inget val. Du var skadad, ensam och sårbar. Han utnyttjade det. Men han kommer aldrig, aldrig, att komma nära dig igen.
Kapitel 3: Skuggorna från det förflutna
Medan Camila och döttrarna började läka i havets salta bris, inledde Santiago och Mateo sitt krig i skuggorna. De satte upp ett kommandocenter i ett av husets gästrum. Foton, bankutdrag och telefonloggar täckte väggarna.
Santiago började nysta i varför Verónica hade gjort det. Det var ingen hemlighet att deras far hade favoriserat Santiago och testamenterat lejonparten av företaget, Navarro Enterprises, till honom. Villkoret i testamentet var dock att om Santiago skulle dö eller förklaras oförmögen utan arvingar, skulle hela imperiet tillfalla Verónica. När Camila blev gravid med tvillingar, såg Verónica sitt framtida imperium glida henne ur händerna.
Genom Mateos nätverk av hackare och gamla poliskontakter lyckades de till slut identifiera “Ernesto”. Hans riktiga namn var Raúl Sánchez, en lågbetald torped och indrivare som varit inblandad i den lokala maffian. Spåren visade en fasansfull sanning. Verónica hade anlitat Raúl för att rigga Camilas bil den där regniga kvällen för åtta år sedan. Planen hade varit att det skulle se ut som en tragisk olycka. Men Camila hade överlevt kraschen och kravlat sig ur bilen, blödande och förvirrad, med värkarbetet igång på grund av traumat.
Raúl hade följt efter henne. Men istället för att avsluta jobbet hade han tagit henne till en korrupt, äldre barnmorska vid namn doña Lupita i en avkrok av staden. Raúl var en girig man. Han insåg att om han dödade miljardärens fru och barn skulle Verónica betala honom en gång. Men om han höll dem vid liv, som sina personliga gisslan i hemlighet, kunde han utpressa Verónica på pengar resten av livet.
Det var därför han hade stannat hos Camila under de första åren, och låtsats vara hennes man när hennes amnesi var som värst. Han hade hållit dem gömda i olika slumområden. Men för ett par år sedan hade Verónica slutat betala, kanske för att hon misstänkte att han bluffade, eller för att risken var för stor. När pengarna sinade förlorade Raúl intresset. Han hade övergett Camila och flickorna åt sitt öde på gatan.
—Han sålde min familjs liv för månatliga utbetalningar, —väste Santiago och stirrade på fotot av Raúl. —Vi har lokaliserat honom, don Santiago, —sa Mateo lugnt. —Han gömmer sig i ett ruckel i Tijuana. Mina män har ögonen på honom dygnet runt. Vill du att vi plockar in honom? —Inte än, —sa Santiago kallt. —Han är nyckeln till att sänka min syster. Jag vill ha dem båda. Samtidigt.
Kapitel 4: Minnets pusselbitar
Tillbaka i verkligheten utanför kommandocentret skedde små, mirakulösa framsteg varje dag. Flickorna hade börjat få färg på kinderna. De bar nya, rena kläder och sprang skrattande genom trädgården. Valeria hade utvecklat en djup fascination för Santiago. Hon följde efter honom överallt, ställde tusen frågor om hur bilar fungerade, varför himlen var blå och vad han jobbade med. Sofía var tystare, men mer observerande. En kväll kom hon fram till Santiago där han satt i biblioteket, klättrade tyst upp i soffan bredvid honom och lade huvudet mot hans arm. —Du är snäll, —sa hon helt enkelt. —Du luktar som en bok, inte som sprit. Jag tycker om dig. Santiago var tvungen att titta bort för att hon inte skulle se hans tårar. Han lade försiktigt en arm om sin dotter. —Jag tycker om dig också, min lilla fågel. Mer än något annat.
