Klockan 21:05 hördes ekande fotsteg i hallen. Verónica klev in i biblioteket. Hon bar en elegant, mörk kostym, med håret stramt uppsatt. Hennes ansikte var en mask av vänlig oro, men Santiago, som nu visste vad han skulle titta efter, såg den febriga paniken i hennes ögon. —Santiago, —sa hon och gick fram för att krama honom. Han klev undan, bara en centimeter, tillräckligt för att hon skulle tvingas fälla ner armarna. —Sätt dig, Vero. Vill du ha konjak? Hon tittade misstänkt på glaset. —Du ser fruktansvärd ut, Santiago. Vad är det här om egentligen? Den här mannen… Raúl. Har polisen tagit honom? Santiago hällde upp vätskan, tog en långsamt smutt och satte sig bakom det stora skrivbordet i ek. —Nej. Polisen har inte tagit honom. Det finns ingen polischef som kommer imorgon.

Verónica rynkade pannan. —Jag förstår inte. Du sa ju i telefon… —Jag ljög, —avbröt Santiago, rösten var låg och dödlig. —Jag tog honom. Eller snarare, mina män gjorde det. För två timmar sedan. Han befinner sig på en säker plats och han sjunger som en fågel, Vero. Han har berättat allt. Om betalningarna från bankkonton i Caymanöarna, om pickup-bilen, om hur du ringde honom för åtta år sedan och bad honom ‘rensa upp ditt problem’.

Verónicas ansikte förlorade all färg. Hennes hand ryckte till mot hennes handväska, men hon frös när hon såg Santiagos kalla blick. —Du är galen, —fräste hon, men rösten darrade. —Du har blivit galen av sorg. Du hittar på saker. Den här mannen ljuger uppenbarligen för att rädda sitt eget skinn! Du ska inte tro på en kriminell framför ditt eget kött och blod! Santiago slog upp mappen på skrivbordet. Bilder spillde ut över träytan. Bilder på överföringar med Verónicas signatur. Bilder från övervakningskameror som visade hennes assistent möta Raúl för många år sedan. Och slutligen, ett papper som Mateo hade säkrat: en inspelad och skriftlig bekännelse från Raúl Sánchez.

—Du lät dem svälta, —sa Santiago, och nu skakade hans röst av undertryckt raseri. —Du lät min fru, kvinnan som var som en syster för dig, och mina döttrar… mina små flickor, leva på gatan. Du tvingade dem att tigga för att överleva, bara för att du ville sitta i styrelseordförandens stol. För pengar vi redan har i överflöd. Du är ett monster, Verónica.

Insikten om att hon var totalt besegrad slog ner i henne. Den vänliga masken rämnade helt, och det ansikte som trädde fram var fult av hat och avundsjuka. —Du förtjänade det aldrig! —skrek hon och flög upp från stolen. —Du var pappas lilla guldgosse! Allt han gjorde var för dig! Jag slet dag och natt i det där företaget, jag byggde det, och han skulle ge bort allt till dig och din patetiska lilla familj? Nej. Jag tog bara det som rättmätigt var mitt! Hon stirrade på honom med brinnande ögon. —Så, vad gör du nu, brorsan? Skjuter du mig? Dödar du mig i hemlighet precis som du tror att jag försökte döda henne?

Santiago tittade på henne, och för första gången kände han inget annat än ren och skär avsmak. Inget hat längre, bara äckel. —Nej, —sa han lugnt. —Jag är inte som du. Jag är ingen mördare. Och jag tänker inte låta dig dö. Du ska leva i decennier framöver, i en liten cementcell, och se på när min familj blomstrar och döttrarna du försökte radera ut tar över allt du någonsin brydde dig om.

Som på en given signal öppnades dörrarna bakom Verónica. Fyra uniformerade poliser, ledda av en åklagare som Santiago personligen hade valt ut för sin oförvitlighet, klev in i biblioteket. Mateo stod i skuggorna bakom dem. Verónica Navarro försökte streta emot när handklovrarna låstes runt hennes handleder. Hon skrek okvädingsord, hotade med advokater och förbannelser, men Santiago hade redan vänt ryggen till. Han hällde upp det lilla glaset konjak i en blomkruka och gick ut i natten. För första gången på åtta år kändes luften lätt att andas.

Kapitel 7: En ny gryning (Epilog)

Det hade gått sex månader sedan den natten i herrgården. Rättegången mot Verónica hade varit årets största skandal i mexikansk press. Hon dömdes till maximalt straff för anstiftan till mord, kidnappning och grovt bedrägeri. Raúl Sánchez fick ett snarlikt straff i ett högsäkerhetsfängelse. Santiago hade sett till att båda rättegångarna sköttes perfekt; inga kryphål lämnades öppna.

Vid kusten hade stormarna avtagit. Solen lyste klart över det stora stenhuset vid Stilla havet. Egendomen hade nu officiellt blivit familjens permanenta hem.