Camila, å sin sida, kämpade fortfarande. Hon läste dagböcker som Santiago hade bett hembiträdena från deras gamla hus att packa ner (utan Verónicas vetskap). Ibland drabbades hon av plötsliga, överväldigande minnesbilder. Doften av nybryggt kaffe från ett visst märke, känslan av en specifik sidenscarf mot huden.

En kväll, efter att flickorna hade somnat, satt Santiago vid flygeln som stod i husets vardagsrum. Han tvekade innan han lät fingrarna vila på tangenterna. Sedan började han spela. Clair de Lune. Samma stycke han hade spelat för henne åtta år tidigare.

Han hörde ett svagt flämtande bakom sig. Camila stod i dörröppningen, barfota i sin nattlinne. Hennes ögon var vidöppna, stirrande på hans händer över tangenterna. Hon gick långsamt fram, stegen var tveksamma men drogs obönhörligt mot musiken. Hon satte sig bredvid honom på pianopallen. Hennes axlar skakade. —Det var vår årsdag, —viskade hon plötsligt. Santiago slutade spela. Han vågade knappt andas. —Vad sa du? —Kvällen olyckan hände. Det var vår årsdag. Jag var på väg till dig. Jag hade köpt… jag hade köpt en klocka till dig. En silverklocka. Jag ringde din syster för att fråga om du fortfarande var på kontoret, men hon… hon lät så konstig. Hon sa att jag borde ta kustvägen. Den vägen som inte var upplyst. Minnet slog ner i henne som en blixt. Hon grep tag i Santiagos arm, naglarna borrade sig in i hans tyg. —Santiago! En bil trängde mig av vägen. En svart pickup. Det var ingen olycka, han körde in i mig med flit!

Santiago drog in henne i en djup, beskyddande omfamning. Camila grät, inte av förvirring den här gången, utan av den fruktansvärda sorgen och ilskan av att sanningen äntligen kommit upp till ytan. Hon grät för de åtta år som stulits från henne, för smärtan hennes döttrar fått utstå, för hungern, kylan och förnedringen. —Jag har dig nu, —viskade han i hennes hår. —Jag har dig, min älskade. Och de som gjorde detta ska få betala för varje sekund ni har lidit.

Kapitel 5: Fällan

Det var dags. Santiago kunde inte vänta längre. Han ringde Verónica från sin vanliga telefon för första gången på tre veckor. Han lät medvetet utmattad och nedbruten. —Vero? Det är jag. —Santiago! Min älskade bror, var har du varit? Hela styrelsen har frågat efter dig. Vi har varit så oroliga! —Hennes röst dröp av falsk omsorg, en perfekt spelad roll. —Jag var tvungen att komma bort. Jag… jag har ett genombrott, Vero. Ett mikroskopiskt andetag hördes i luren innan hon svarade. —Vad menar du med genombrott? —En av mina detektiver. Han hittade ett spår. Något konkret den här gången. En man som kallar sig Raúl Sánchez. Tydligen lever Camila. Och… hon hade barn. Jag ska träffa polischefen och mina advokater i morgon bitti. Vi vet var den här Raúl befinner sig. Om han ligger bakom detta kommer han att ruttna i fängelse. Vi ska ses ikväll på gamla herrgården i staden för att gå igenom dokumenten i hemlighet. Kom dit kl 21. Jag behöver ditt stöd.

Santiago lade på. Han visste exakt vad som skulle hända nu. Verónica skulle få panik. Hon skulle genast försöka kontakta Raúl för att varna honom att fly, eller ännu troligare, beordra någon annan att tysta honom för gott innan polisen hann fram. Mycket riktigt. Tre minuter senare fångade Mateos signalspaning upp ett samtal från en av Verónicas hemliga, ospårbara telefoner till ett nummer i Tijuana.

—Mateo, —sa Santiago kallt och tittade ut över havet. —Dags att klippa trådarna. Ta in Raúl. Sätt honom i ett rum där han kan prata, och spela in allt.

När klockan slog åtta på kvällen lämnade Santiago kusten och åkte in till Mexico City. Den gamla familjeherrgården låg i mörker när han låste upp de tunga dörrarna. Huset hade inte använts på åratal, möblerna var täckta med vita lakan som såg ut som sovande spöken i månljuset. I det gamla biblioteket dukade han upp en flaska av sin fars finaste konjak, två glas, och en tjock mapp på skrivbordet. Sedan väntade han.

Kapitel 6: Konfrontationen