“Valdés,” ropade Aurora. Hennes röst var inte längre den darrande tonen hos ett offer, utan klangen hos en erövrare. “Torget är öppet! Vad bjuder du för ditt eget liv?”
Borgmästaren drog en pistol från sin rock och försökte sikte, men innan han ens hann höja armen blixtrade det till från mörkret bredvid Aurora. Hortensias skott krossade stenen precis vid hans hand. Han tappade pistolen över balkongräcket med ett skrik.
“San Jacinto är inte ditt längre,” fortsatte Aurora. “Gruvorna är stängda. Dina pengar är borta. Och om du någonsin försöker förslava en människa till på det här torget, kommer vi inte att sikta på stenen.”
Hon vände sig om. Tillsammans med Esteban och de andra kvinnorna började hon gå tillbaka in i dimman, mot berget. De lämnade staden bakom sig i kaos, men invånarna – de fattiga, de kuvade gruvarbetarna och änkorna – som tittade ut genom sina fönster den natten kände inte rädsla. De kände hopp.
De visste att så länge berget kastade sin skugga över San Jacinto del Cobre, skulle Las Siete vaka över dem. Kvinnorna som skulle säljas som boskap hade blivit legendens drottningar, och Esteban Calderón – monstret i myterna – hade blivit deras general.
Och uppe på toppen av Sierra Madre, när morgonsolen bröt igenom natten och lyste upp de sju kvinnorna som blickade ner på den brinnande staden, log Aurora. De hade förlorat allt, bara för att finna något mycket starkare. De var fria. Och ingen, vare sig laglös eller borgmästare, skulle någonsin kunna sätta ett pris på dem igen.
