Josefina, som suttit tyst och kramat om sina egna knän, lyfte huvudet. “Så vad gör vi nu? Vi kan aldrig återvända. Om vi flyr till en annan stad kommer Valdés att ha män som letar efter oss överallt.”
“Vi flyr inte,” sa Aurora bestämt. Hennes röst ekade med en ny pondus, en styrka som inspirerade de andra. Hon klev in i mitten av gruppen, hennes ögon mötte varje kvinnas blick. “Han ville ha oss döda eller förslavade. Om vi springer, är vi byte för resten av våra liv. Men här uppe… här uppe på berget är det de som är bytet.”
Marta släppte stenen hon burit på så länge. Den föll med en dov duns mot klippan. “Jag vill se Valdés dingla från stadshusets tak,” viskade hon, med ögon svarta av hat.
Clara nickade långsamt. “De stal vår värdighet, våra familjer och vår framtid. Det är dags att vi tar något från dem.”
Esteban log, ett snett leende som drog i ärret över hans kind. “Ni har hjärtan av rent järn, kvinnor. Men de har en armé av legosoldater, vapen och lagens makt på sin sida. Att förklara krig mot Valdés och Cruz innebär döden om vi inte är smarta.”
“Då får du lära oss att bli smarta,” sa Hortensia och höjde geväret. “Du känner berget. Vi har ingenting kvar att förlora. Det gör oss farligare än någon legosoldat.”
De tillbringade resten av natten med att förflytta sig djupare in i Sierra Madre, till en plats som Esteban kände till sedan sin ungdom – en övergiven utkikspost högt uppe bland molnen, osynlig från dalen. Det var en gammal grotta vars ingång doldes av tätt snår och en naturlig stenvägg. Där inne fanns det gott om utrymme, en underjordisk källa och ventilation genom sprickor i taket som tillät dem att göra upp eld utan att röken syntes.
Under de följande veckorna förvandlades “Las Siete” – De sju – från traumatiserade offer till bergets rovdjur. Esteban, trots att han fortfarande läkte, blev deras lärare. Han lärde dem allt han visste om överlevnad, spårning och strid.
Hortensia, som redan visste hur man höll i ett vapen, blev gruppens skarpskytt. Esteban lärde henne hur man beräknade vind och avstånd, och snart kunde hon träffa en tallkotte på hundra meters avstånd. Marta, som var stark efter år av tungt arbete, tränades i närstrid och fällor. Hon lärde sig att bygga snaror, fallgropar och riggade stenblock som kunde utlösa ett lavinliknande skred på ett ögonblick.
Clara och Eva studerade bergets topografi. De använde kol för att rita upp kartor på grottväggarna, och kartlade varje stig, varje ravin och varje tänkbar flyktväg runt San Jacinto del Cobre. De planerade hur de kunde skära av försörjningslinjerna till Cruzs värdshus och Valdés gruvor.
Aurora och Josefina stod för logistiken och infiltrationen. Aurora hade lärt sig röra sig ljudlöst genom skogen, som en vålnad. Josefina, vars ungdom och oskyldiga utseende de kunde utnyttja, lärde sig hur man kunde smyga sig nära civilisationens utkanter utan att bli upptäckt för att samla information.
En natt, när vinden tjöt runt grottöppningen och elden sprakade hemtrevligt, höll de sitt första riktiga krigsråd.
“Cruz väntar en leverans av dynamit och vapen i övermorgon,” rapporterade Josefina. Hon hade legat gömd på ett tak nära stadens utkant hela dagen och tjuvlyssnat på konvojvakterna. “De ska passera genom Djävulsklyftan. De tror att de är säkra eftersom de är tolv beväpnade män.”
“Tolv män,” musade Esteban och strök sitt svarta skägg. “Det är en tung eskort. Om vi attackerar i klyftan har vi höjdfördel, men dynamiten är farlig. En vilsen kula och allt exploderar.”
“Då ser vi till att inga kulor går vilse,” sa Hortensia kallt medan hon oljade in sitt gevär.
“Vi attackerar inte konvojen för att döda männen,” sa Aurora och lade ett finger på kartan som ritats upp på en plan sten. “Vi attackerar för att ta dynamiten. Valdés behöver den för att öppna den nya silverskärningen på Hortensias fars mark. Utan den avstannar hela hans operation. Och dessutom… dynamit är precis vad vi behöver.”
Clara log sitt beräknande leende. “Vad tänker du på, Aurora?”
“Valdés känner sig säker i sitt stenfort till stadshus. Cruz sitter på sitt värdshus som en kung. De har glömt bort oss vid det här laget, eller så tror de att vi svalt ihjäl här uppe. Det är dags att skicka dem ett budskap. Ett budskap som hela San Jacinto kommer att höra.”
Operationen i Djävulsklyftan var ett mästerverk av precision och list. De hade inte manskap för att vinna en eldstrid, så de använde berget istället.
