De sprang, snubblade och kröp uppför den branta stigen, vägledda endast av månens bleka sken som trängde genom tallarnas täta grenverk. De hörde ropen från männen bakom sig, förbannelserna när de upptäckte att bytet flytt. Men angriparna kände inte till berget som Esteban gjorde. Inom loppet av tjugo minuter hade förföljarnas röster bleknat, ersatta av vindens ylande och deras egna, tunga andetag.
När de hade nått en säker höjd, djupt inne i en ravin där ingen månskära kunde avslöja dem, tvingades de stanna. Esteban föll plötsligt ner på knä. Hans tunga andhämtning lät som ett rossel. Blodet hade färgat hela vänstra sidan av hans skjorta mörkröd.
Aurora var vid hans sida på ett ögonblick. “Du är träffad. Låt mig se.”
“Det är ingenting,” morrade han och försökte resa sig, men benen bar honom inte.
“Spela inte hjälte, Esteban,” sa Clara skarpt och klev fram. Hon hade varit dotter till en apotekare innan banken tog allt, och hon hade lärt sig ett och annat om sår. “Josefina, hämta flaskan med vatten. Eva, jag behöver en bit rent tyg. Riv sönder min underkjol om du måste.”
De sju kvinnorna omringade honom, inte längre som slavar som väntade på order, utan som ett lag. Esteban protesterade inte längre. Han lät Clara dra bort den trasiga skinnjackan och den blodiga skjortan. Såret var djupt, kulan hade grävt ett spår genom köttet längs med nyckelbenet, men den hade inte stannat kvar i kroppen.
“Du hade tur,” sa Clara med sval röst medan hon rengjorde såret med det iskalla vattnet, vilket fick mannen att bita ihop käkarna av smärta. “Det är bara ett köttsår, men det kommer att infekteras om vi inte tar hand om det ordentligt.”
Medan Clara och Eva förband honom, stod Aurora och blickade ut över den mörka stigen de precis klättrat uppför. Adrenalinet började lämna hennes kropp, och en isande kyla tog över. Men hon kände sig märkligt nog inte rädd längre. Hon kände vrede.
“Vem var de?” frågade hon, utan att vända sig om. “Och svara inte att det bara var tjuvar. De visste vilka vi var. De var ute efter oss.”
Esteban lutade sig mot klippväggen, hans ansikte var blekt, men ögonen brann i mörkret. Han tog ett djupt andetag.
“De är Rubén Cruzs män, ja. Men de var inte där för att hämta tillbaka er till honom för de futtiga myntens skull. De var där för att försäkra sig om att ni aldrig skulle kunna prata.”
Kvinnorna utbytte förvirrade blickar.
“Prata om vad?” frågade Hortensia, vars grepp om geväret hon tagit hårdnade.
“Om varför ni egentligen hamnade på det där torget,” svarade Esteban med låg, skrovlig röst. Han tittade på var och en av dem. “Tror ni att borgmästare Valdés säljer människor bara för nöjes skull? Tror ni att det är en slump att ni sju hamnade där just idag?”
Han pekade med sin friska arm på Hortensia. “Din far, Hortensia. Han sköts inte bara för att han vägrade ge upp sin majslott. Han sköts för att majslotten ligger exakt ovanför den största oupptäckta silverådran i hela dalen. Valdés visste det, men han behövde marken lagligt.”
Han vände blicken mot Clara. “Och banken som ruinerade din familj, Clara? Tror du att deras konkurs var ett misstag? Valdés och Cruz tvättar pengar genom den. De stal insättningarna för att köpa upp all mark runt San Jacinto.”
“Och jag då?” sa Marta med gråten i halsen. “Min man dog i ett jordskred! Det var en olycka!”
“Det var ingen olycka, Marta,” sa Esteban mjukt, med en sorgsenhet som förvånade dem alla. “Sprängladdningarna utlöstes medvetet för att stänga den delen av gruvan och dölja att de bryter på förbjuden mark. Din man såg något han inte borde ha sett. Du var hans fru, du kunde ha vetat. Att sälja dig som slav var ett sätt att få dig att försvinna utan att ställa frågor.”
En tung, kvävande tystnad lade sig över ravinen. Endast vindens sus hördes. Det som Esteban sa vände upp och ner på allt de trott sig veta om sina egna tragedier. Deras lidande var inte bara olycka eller tillfälligheter. Det var orkestrerat. De var bönder i ett mycket större och mörkare spel, brickor som offrats för silver och makt.
Aurora kände hur vreden övergick i en kall, beräknande klarsynthet. “Så du visste. Du visste vilka vi var innan du köpte oss.”
“Jag har bevakat San Jacinto i flera månader,” erkände han. “Min bror… min bror dog i samma gruva som Martas man. Valdés män dödade honom. Jag kom tillbaka från Sonora för att utkräva hämnd. Men när jag såg er… när jag såg dig, Aurora, stå där och svära att du hellre dog än böjde dig. Då insåg jag att jag inte var ensam om att vilja se deras imperium brinna.”
