När Cruzs män red in i den trånga, steniga ravinen med sina vagnar, rådde en kuslig tystnad. Solen stod i zenit, men i klyftan var det svalt och mörkt. Ledaren för eskörtgruppen, en brutal man med ärr över hela ansiktet, stannade sin häst. Något kändes fel.
Plötsligt hördes ett dovt mullrande. Högt uppe på klippkanten hade Marta och Esteban kapat de tjocka repen som höll tillbaka hundratals kilo av sten och bråte. Ett enormt stenskred störtade ner bakom konvojen och blockerade vägen ut med ett moln av damm som förmörkade himlen.
Hästarna frustade och stegrade sig i panik. Männen drog sina vapen och skrek åt varandra. Innan de hann orientera sig, kom nästa stenskred, denna gång framför dem. Konvojen var instängd.
Från klippkanten ovanför ekade Auroras röst, förstärkt av klyftans akustik så att den lät som en guds dom.
“Lämna vagnarna! Släpp era vapen och gå hem! Säg till borgmästare Valdés att de sju kvinnorna han försökte sälja har kommit tillbaka för att samla in sina skulder.”
Ledaren spottade i marken och siktade sitt gevär uppåt. “Slynor! Tror ni att vi är rädda för er?” Han förberedde sig för att skjuta mot skuggan han tyckte sig se.
Han hann aldrig trycka av. Ett enda skott från Hortensias gevär ekar genom dalen och sköt geväret rakt ur händerna på honom med en sådan kraft att hans fingrar krossades. Han föll på knä och vrålade av smärta.
“Nästa skott sitter mitt i pannan!” ropade Hortensia.
Paniken spred sig bland legosoldaterna. De insåg att de satt i en dödsfälla. De såg inte sina fiender, de kände bara till de legender som redan börjat växa om “Bergets andeskepnader”. En efter en kastade de sina vapen i dammet och sprang för sina liv, klättrade desperat över stenskreden och flydde till fots tillbaka mot staden.
När klyftan återigen blev tyst klättrade Esteban, Aurora och de andra ner. De öppnade vagnarna. Trälådorna var fyllda med högklassig dynamit, nya gevär, ammunition och förnödenheter.
“Titta på det här,” skrattade Eva och höll upp en flaska dyrbar konjak som Cruz uppenbarligen beställt till sig själv. “Herrn på El Gallo Negro kommer att sakna sin dryck i kväll.”
“Det här är bara början,” sa Aurora. “Börja packa mulorna. Vi har mycket arbete framför oss.”
Några dagar senare, i San Jacinto del Cobre, satt borgmästare Valdés vid sitt massiva ekbord på stadshuset. Hans ansikte var rött av raseri. Bredvid honom stod Rubén Cruz och såg orolig ut.
“De förödmjukade oss!” skrek Valdés och slog näven i bordet så att bläckhornet hoppade. “Tolv av mina bästa män, bortjagade av ett gäng kvinnor och en fördömd bergsråtta! Hur är det möjligt?!”
“De hade förberett fällor, Bartolomé,” försökte Cruz förklara. “Calderón är farlig. Och kvinnorna… de strider som om de var besatta av djävulen.”
“Jag bryr mig inte om de så är allierade med djävulen själv! Jag vill ha dem döda! Skicka ut varje man vi har. Bränn skogen om du måste, men hämta mig deras huvuden!”
Men det borgmästaren inte visste var att de inte behövde leta i skogen. Skuggorna hade redan krupit ner från berget.
Samma natt svepte en onaturlig dimma in över San Jacinto. Stadens invånare höll sig inomhus. Hundarna ylade oavbrutet, men ingen vågade gå ut för att se efter vad som stod på. Ett rykte hade redan spridit sig i gruvarbetarkvarteren: Bergets döttrar är här för att döma de korrupta.
Strax efter midnatt skakades El Gallo Negro av en explosion som fick fönsterrutorna i halva staden att splittras. Lågor slog ut genom taket på värdshuset. Cruz män rullade tumlande ut på gatorna, hostande och brända, utan att förstå vad som hade hänt. Någon hade riggat källaren där Cruz lagrade sitt eget krut.
Innan borgmästarens vakter hann reagera på branden vid värdshuset, skakades natten av tre på varandra följande explosioner bortifrån gruvan. Dynamiten de hade stulit användes nu för att spränga de nya ingångarna Valdés hade låtit bygga på den stulna marken. Hela silversatsningen begravdes under tusentals ton sten. Det skulle ta år att gräva fram den igen.
Valdés störtade ut på balkongen till stadshuset i sin nattrock, skakande av okontrollerad ilska när han såg sin stad brinna och sitt imperium rasa samman.
“Hitta dem!” vrålade han ut i natten till vakterna nedanför.
Men ingen svarade. Istället klev en gestalt fram ur skuggorna på torget – samma torg där auktionen hade ägt rum. Det var Aurora, insvept i en mörk mantel, med ett gevär vilande i armvecket. Bakom henne, tysta som spöken, stod de andra sex kvinnorna och Esteban. Deras ansikten var sotiga, deras blickar hårda och obarmhärtiga.
Valdés stirrade ner på dem, plötsligt väldigt medveten om hur ensam han var. Hans vakter var antingen vid elden, rymda i panik, eller tystade.
