Esteban vred huvudet något, och i lågornas dansande sken verkade hans ärr mer hotfullt än någonsin.
“För att du sa att du inte skulle underkasta dig.”
Aurora var på väg att slå tillbaka när en gren plötsligt sprack i mörkret.
I samma blixtsnabba rörelse grep Esteban tag i henne i midjan och kastade henne i marken bakom vagnens hjul.
“Ner!”
Berget gick sedan upp i lågor under en hagelstorm av eld.
Del 2: Bergets döttrar och skuggornas krig
Kulorna rev genom den kalla bergsluften med ett öronbedövande vinande, följt av det torra ljudet av trä som splittrades i tusen bitar. Vagnen som nyss varit deras tillflyktsort förvandlades på ett ögonblick till en dödsfälla. Aurora låg tryckt mot den iskalla jorden, med Estebans tunga arm över sig som en skyddande sköld. Hennes hjärta slog så hårt mot bröstkorgen att hon trodde att det skulle brista. Doften av bränd krutrök blandades snabbt med den metalliska lukten av fuktig jord och krossade tallbarr.
“Rör er inte!” vrålade Esteban över dånet från ännu en salva.
Mörkret, som nyss varit tyst och fridfullt, lystes nu upp av mynningsflammor från trädgränsen. Det var minst fem män, kanske fler. Deras skuggor rörde sig snabbt mellan de tjocka trädstammarna. De hade följt efter dem från San Jacinto. Rubén Cruz var inte en man som lät sig förödmjukas offentligt utan att kräva blod som betalning.
Esteban rullade snabbt över på sidan, drog sitt Winchester-gevär från ryggen i en enda, flytande rörelse och lade an det mot axeln. Han siktade mot den närmaste flammande punkten i mörkret och kramade avtryckaren. Skottet ekade som ett åskslag i dalgången. Ett skrik av smärta skar genom natten, följt av ljudet av en tung kropp som föll genom undervegetationen.
“Håll er nere och kryp mot klippväggen!” beordrade han kvinnorna medan han pumpade in en ny patron i loppet.
Inne i kaoset vaknade något till liv i kvinnorna. De hade varit offer på ett torg för bara några timmar sedan, men här, i mörkret, vägrade de att dö som djur i en bur. Hortensia, vars pappa hade lärt henne allt om överlevnad innan han mördades för sin lilla majslott, väntade inte på att bli räddad. Hon såg hur en av angriparna, en stor man med ett blänkande gevär, försökte smyga sig runt deras flank för att få en bättre skottvinkel.
Med en smidighet född ur ren desperation kröp Hortensia genom leran, förbi eldstaden där deras mat nu låg utspridd. Hon fick tag i en tjock, brinnande vedträ från den utspridda elden. När mannen klev fram ur skuggorna, bländad av eldens sista glöd, kastade hon vedträet med all sin kraft. Det träffade honom rakt i ansiktet. Han skrek, tappade sitt vapen och vacklade bakåt.
Utan att tveka kastade sig Eva Ríos fram. Hon hade överlevt ett rån som hade lämnat henne utan någonting, och hon tänkte inte låta dessa män ta hennes liv också. Hon grep det fallna geväret, riktade det rakt upp i luften och avlossade ett varningsskott som fick angriparna att tveka.
“De är beväpnade!” skrek en röst inifrån skogen. “Cruz sa att det bara var kvinnor!”
“Skjut dem alla!” svarade en annan, grötig röst. “Bara ge mig pengarna och mulorna!”
Esteban avlossade ytterligare två skott, vilket tvingade männen att ta skydd bakom de massiva tallarna. “Aurora!” ropade han. “Mulorna! Skär loss dem från vagnen, vi kan inte stanna här!”
Aurora nickade, trots att rädslan förlamade hennes lemmar. Hon drog den lilla kniven hon gömt i sin stövel – en hemlighet hon burit med sig sedan hon fängslades – och kröp snabbt fram till de panikslagna djuren. De svarta mulorna stegrade sig och drog i selarna, skrämda av ljudet från skottlossningen.
“Lugna, lugna,” viskade hon fram, trots att hennes röst darrade. Hon skar metodiskt av läderremmarna. Samtidigt hade Marta Bórquez krupit fram till henne. Änkan, som tyst burit på en tung sten under hela resan, hjälpte Aurora att hålla djuren i schack. Josefina, den sjuttonåriga flickan, darrade av skräck men hjälpte till att lasta av de små säckarna med proviant från vagnen.
Clara Vélez, alltid den mest observerande, hade lagt märke till något annat. “Esteban!” ropade hon plötsligt.
Men det var för sent. En av männen hade klättrat upp på en klippavsats ovanför dem. Han siktade sitt vapen rakt mot Esteban. Skottet brann av. Esteban kastade sig åt sidan, men kulan snuddade vid hans vänstra axel och slet upp skinnjackan. Han grymtade till av smärta, men lät inte geväret falla. Han vände sig om i fallet och besvarade elden. Klippan sprutade stenflisor och mannen där uppe kastade sig undan, försvunnen i skuggorna.
“Vi måste röra på oss, nu!” skrek Esteban och pressade ena handen mot sin blödande axel.
Kvinnorna behövde inte sägas till två gånger. Med mulorna i släptåg, och beväpnade med vad de än kunde hitta – från Hortensias erövrade gevär till Martas sten och vassa pinnar – flydde de rakt in i bergets mörka, oförlåtande hjärta. De lämnade den skyddande gläntan och den trygga elden bakom sig.
