Medpassageraren satte sig mittemot mig, slängde upp sin enorma rutiga väska på den övre hyllan och andades ut tungt:
— Har du något emot att jag gråter en stund?
Jag hann inte ens svara.
Tårarna rullade redan nerför hennes kinder – tyst, utan hysteri.
Hon baddade ögonen med hörnet av en yllesjal med långa fransar och kramade den som om hon försökte pressa ut all samlad smärta ur sig själv tillsammans med ullen.
Tåget började röra sig mjukt.
I kupén doftade det snabbnudlar och utanför fönstret gled perrongen sakta förbi.
Jag var på väg till min dotter.
I väskan låg inlagda gurkor, en kålpaj och en enorm längtan efter att få tillbringa resan i lugn och ro.
Främlingars bekännelser ingick absolut inte i mina planer.
Men kvinnan pratade redan, hoppade från tanke till tanke och frågade ständigt:
— Förstår du?
Och av någon anledning var det omöjligt att neka henne.
Hon hette Rita.
Slank, välvårdad, även i sina tofflor såg hon samlad ut.
Det ljusbruna håret var undanstoppat under sjalen, och när hon pratade lutade hon huvudet lätt åt sidan, som om hon uppmärksamt lyssnade på en osynlig samtalspartner.
Hon arbetade som veterinär på en gård någonstans utanför Penza.
Samtalet gled snabbt över på hennes man.
— Han tar kontrollen över min lön direkt, berättade Rita och rättade till filten i knät.
— Inte så att han tar den med våld, förstår du?
— Det är bara det att vi har ett gemensamt kort, och det är han som bestämmer allt.
— På jobbet kan jag beställa foder till korna, men jag får inte köpa ett par vanliga strumpbyxor till mig själv utan hans godkännande.
Jag lyssnade medan jag rörde om socker i glaset och tänkte: den historien är lika gammal som världen.
Mannen förvaltar ekonomin, hustrun sparar in på sig själv och gläds åt varje öre.
Liknande berättelser hade jag hört hundratals gånger.
Inget nytt.
Rita hade redan blivit varm i kläderna.
Hon berättade hur mannen kontrollerade kvittona efter att de handlat mat, hur han en gång ställde till med en scen på grund av en handkräm.
— Han sa: ”Vad ska du med den där krämen till? Har du inte händer kvar?” mindes hon med bitterhet.
Jag nickade, hällde upp mer te från termosen och tänkte att kräm bara var en småsak.
Hon skulle bara veta hur det var att försöka köpa vinterstövlar utan tillåtelse…
Och så sa Rita i förbifarten:
— Han är också galen i att fiska.
— Varje helg åker han till Sura, till Sura-reservoaren.
— Han säger att han har ett bra ställe där och att han helt enkelt inte kan andas utan fisket.
Skeden klirrade mot glasväggen.
Jag lade långsamt ner den på bordet och såg för första gången uppmärksamt på min medpassagerare.
Sura.
Reservoaren.
Det bra stället.
En slump, såklart.
Halva regionen fiskar i Sura.
Jag drog en tung suck och sträckte mig efter nudlarna i väskan.
— Och dessutom, fortsatte Rita med rödgråtna ögon, är han kraftigt allergisk mot katter.
— Jag föreslog en gång att vi skulle skaffa en kattunge, och han sa direkt: ”Vill du att jag ska dö i förtid? Min hals svullnar ju igen!”
Jag hämtade aldrig nudlarna.
Jag drog långsamt in händerna under filten.
Fingrarna blev plötsligt kalla och oviga, som efter en sträng frostnatt.
Fiske i Sura.
Allergi mot katter.
Och den där meningen…
”Vill du att jag ska dö i förtid?”
Jag hade hört den så många gånger att jag kunde säga den med stängda ögon.
— Din man, frågade jag försiktigt, brukar han händelsevis säga: ”Jag gör allt det här för vår skull”?
Rita ryggade till.
— Hur vet du det?
— Alla män är likadana, svarade jag tyst och vände mig mot fönstret.
Utanför fönstret blinkade enstaka stationsljus förbi, och i reflektionen såg jag mitt eget ansikte – en kvinna med sammanpressade läppar och skarpa kindben.
En främmande, åldrad, grå kvinna, lik det liv jag tog mig ur för flera år sedan.
Rita fortsatte prata.
Hon hällde upp mer te till mig, och till sig själv, och berättade nu lugnare om det hon burit på länge.
Tåget krängde.
Utanför fönstret svepte fälten förbi, ibland dök ensamma lyktor upp vid järnvägsövergångar.
— Först befriade han mig från mina väninnor, suckade hon.
— Han sa att de var avundsjuka och avsiktligt försökte vända mig mot honom.
— Jag hade Svetka, vi hade varit vänner sedan första klass.
— Och vet du, till slut slutade jag ringa henne själv.
— Han förbjöd det inte – jag bestämde mig själv för att hon var min fiende.
— Jag förstår fortfarande inte hur han lyckades med det.
Och jag förstod.
Jag kände till den mekanismen alltför väl.
För att jag själv en gång gått igenom precis samma sak.
Först börjar allt oskyldigt, under middagen:
