Nina Viktorovna tittade på henne på det sättet.
— Vänta nu.
Du sålde farfars hus, gav alla pengarna till
Zjanna, och var har du själv tänkt bo nu då?
Svärmodern tittade på sin son som om han hade frågat något helt självklart.
— Var annars, Maksim? Självklart hos er.
Hon lät långsamt blicken vandra över köket.
— Det finns gott om plats hos er. Barn har ni inga än. Det andra rummet står tomt, ni bara staplar saker där. Det är där jag ska installera mig.
Kira rörde inte en fena. Något i den stilen hade hon väntat sig.
— Nina Viktorovna.
Hon började tala lugnt, utan känslor.
— Du gav en stor summa pengar till din dotter, blev själv utan bostad och har nu bestämt dig för att flytta in i min lägenhet?..
…— Maksim, ta väskorna, annars kommer jag att paja ryggen alldeles strax!
Nina Viktorovnas röst ekade i hallen och överröstade ljudet från tv:n.
Kira räknade tyst till tre.
Hon stod vid spisen och iakttog hur vattnet började koka i kastrullen. Svärmoderns besök på tisdagskvällen bådade inte gott.
Nina Viktorovna dök aldrig upp utan anledning — det var antingen med önskemål, klagomål eller ännu en livshistoria.
I korridoren prasslade det av kassar.
— Mamma, du kunde väl ha ringt i förväg, — hördes Maksims röst. — Vi hade kunnat möta dig.
— Och varför skulle jag ringa? Jag har kommit till min son, inte på en officiell mottagning.
I köksdörren uppenbarade sig svärmodern.
Hon bar sin vanliga sidensjal över en mörkröd tröja. På handen glittrade en guldring med en stor sten.
— Hej på dig, Kirochka.
Nina Viktorovna tittade uppmärksamt på sin svärdotter.
— God kväll, Nina Viktorovna.
Kira torkade händerna på en handduk.
— Kom in. Ska du ha lite middag?
Svärmodern suckade tungt och visade med hela sitt väsen hur trött hon var.
— Det ska jag, lilla vän. Jag har inte ätit något sedan i morse. Bara bestyr och bekymmer hela tiden.
Hon gick fram till bordet, drog ut en stol och satte sig långsamt medan hon gned sig om ländryggen.
Maksim bar in två tunga kassar och ställde dem i hörnet.
— Mamma, varför så mycket inköp? Du säger ju själv att det är tungt att bära.
— Men jag gör det ju för er skull!
Svärmodern tittade förebrående på sin son.
— Ni har alltid fullt upp, äter lite hur som helst. Jag har köpt hemkyckling, kvarg.
Hennes blick gled mot spisen, där Kira höll på att hälla i makaroner.
— Annars äter ni ju bara samma sak hela tiden. Ni kommer att förstöra magen.
Kira svarade inte.
Hon tog fram tre tallrikar. Diskussionerna om maten var en obligatorisk del av programmet — som en sorts uppvärmning inför det huvudsakliga samtalet.
Maksim log skyldigt.
— Kir, jag häller upp te till mamma.
— Jag gör det själv.
Kira ställde en kopp med blommönster framför sin svärmor.
Nina Viktorovna tittade på henne som om hon hade blivit sårad av något.
— Och servisen som jag gav er i bröllopspresent, har ni redan glömt bort den?
Hon lade teatraliskt handen mot bröstet.
— Jag hade ju så svårt att få tag på den. Äkta porslin.
— Den ligger i en låda på hyllan där uppe.
Kira lade ut skedarna.
— Du sa själv att den var för festliga tillfällen. Så vi sparar på den.
Svärmodern snörpte på läpparna.
— Jaha. Ligger där till ingen nytta… Precis som hela min inställning till er.
Hon började röra om i teet och knackade högt med skeden.
— Nina Viktorovna, låt oss gå direkt till sak.
Kira satte sig mittemot och lade omärkligt sin telefon med skärmen nedåt bredvid sig.
— Du har väl inte åkt tvärs över hela stan bara för att kontrollera våra koppar. Vad har hänt?
Maksim spände sig.
— Kir, varför måste du hålla på så? Mamma kom bara på besök.
— Maksim, låt bli.
Svärmodern baddade läpparna med en servett.
— Din fru pratar alltid med mig som om jag vore på ett förhör. Jag har redan vant mig vid att känna mig överflödig här.
Hon höll en paus.
— Jag har sålt huset.
Det blev helt tyst i köket.
Maksim slutade till och med att äta.
— Vilket hus? Det i Nikolajevka?
— Och har jag så många kanske?
Hon tittade förebrående på sin son.
— Ja. Just det huset. Farfars. Det har blivit för tungt för mig att ta hand om det. Taket läcker, staketet är snett. Sålde det för en vecka sedan.
Maksim tystnade helt ställd.
— Mamma, du är otrolig… Varför sa du inget? Vi hade kunnat fixa allt i vår.
— Fixat allt…
Svärmodern viftade med handen.
— Innan man får någon hjälp hinner allt rasa samman helt och hållet. Sålt är sålt. En trevlig familj köpte det.
