Del 1: Den berömda auktionen
Sju kvinnor var på väg att säljas som djur på torget San Jacinto del Cobre när Aurora Peña brast ut i ilska och svor inför hela staden att hon hellre skulle dö än tjäna Rubén Cruz.
Det var den första tisdagen i månaden, den förbannade dagen då borgmästare Bartolomé Valdés förvandlade mänskligt lidande till ett spektakel. Det fanns berusade gruvarbetare, förmän, män i genomblöta hattar och kvinnor som såg på på avstånd, livrädda för att ingripa. Luften stank av gammal mezcal, svett och kol. Bakom Aurora, med kroppen skakad av rysningar, stod Marta Bórquez, änka efter en gruvarbetare broderad av ett jordskred; Josefina Salas, sjutton, en föräldralös flicka anklagad för lathet för att ha vägrat sopa värdshuset; Clara Vélez, en tyst och observant kvinna som förstörts av en skum banks upptåg; Hortensia Robles, som hade skjutit för att försvara sin fars majslott; och Eva Ríos, en överlevande från ett rån och bestulen på varje krona.
Borgmästare Bartolomé log snett. Högstbjudande skulle vara mästaren.
Rubén Cruz, ägare av caféet El Gallo Negro, justerade sin canvasväska och steg fram mitt i folkmassan med självförtroendet hos dem som köpt själar i åratal. Hans blick föll på Josefina och Aurora med en illamående lugn.
“Fem pesos till priset,” sa han. Om en månad har de erat mig ner till den luft de andas.
Aurora bet ihop tänderna. Dagen innan, i ett dimmigt skjul, hade de sju kvinnorna slutit en pakt: ingen av dem skulle underkasta sig, och om en man försökte kidnappa en, skulle de alla slåss tillsammans.
Marta stoppade en tung sten under sina underkjolar. Borgmästare Bartolomé höjde rösten. Fanns det ett annat erbjudande för dessa sju arbetare för den blygsamma summan av fem stycken?
Plötsligt flyttade folkmassan åt sidan för att låta en gestalt träda fram ur skuggorna, ledande en mula. Han var en enorm man, insvept i en tjock sarape och en skinnjacka buren av kylan. Han höll hatten nere i pannan, vilket avslöjade ett svart skägg och ett långt ärr som korsade kinden till hakan. På ryggen satt ett gevär fastspänt, och från höften hängde en oklanderligt underhållen revolver. Alla i San Jacinto kände till ryktena om honom. Han levde som eremit i bergen. Det sades att han hade dödat män i delstaten Sonora, att han sov där inte ens vargar vågade våga sig efter mörkrets inbrott.
Hans namn var Esteban Calderón.
Rubén skrattade torrt, men tog instinktivt ett steg tillbaka.
“Sex pesos!” ropade någon bakifrån.
Esteban bemödade sig inte ens att vända sig om.
— September.
Hans röst föll som en köttyxa, tung och bestämd. Han tog sju mynt ur en läderväska och skramlade dem, en efter en, på de leriga plankorna där fångarna stod.
Borgmästaren stirrade på silvrets glitter med knappt dold iver.
“Lyssna på mig,” hotade Esteban och tittade upp på magistraten. Vi kommer inte att vara era slavar. Om du tror att du kan dra in oss i bergen och låsa in oss, bör du sova med ett öga öppet.
Marta tog sin sten. Hortensia sträckte ut axlarna. Hela torget föll i dödstystnad, väntande på att mannen skulle svara med våld.
Men Esteban tog bara ett steg framåt, klippte av repen som band Auroras handleder, och befriade sedan de andra.
Obligationerna föll ner i leran.
Han räckte henne nycklarna.
“Lös upp de andra,” mumlade han. Vi åker om tio minuter.
Aurora stod stilla. Den här mannen var inget som en slavhandlare. Han såg ut som en tjuv som kommit för att stjäla hans byte vid helvetets portar.
Utan ett ord till snurrade Esteban runt och gick mot en vagn som var fastspänd på två svarta mulor. Han lämnade dem yllefiltar, en flaska med färskt vatten och ett magert paket med hårda tortillas, bönor och torkat kött. Han yttrade inte ett ord under den oändliga stigningen till höjderna. Snart var San Jacinto en grå prick förlorad i leran, medan berget slöt sina gap av mörka tallar, isig luft och fällor över dem.
Längst bak i vagnen viskade kvinnorna till varandra, deras ögon fästa vid mannens stränga gestalt.
“Han ska sälja oss till en gruvchef,” mumlade Hortensia.
“Eller värre,” utbrast Eva med en platt röst, som om hon redan sett för mycket av livet.
“Om han försöker något, kastar vi de sju pesosen i ansiktet på honom,” svarade Aurora.
Vid skymningen stannade Esteban i en naturlig glänta skyddad av en stenmur. Efter några minuter tände han en eld, matade djuren och ställde sedan en gryta med bönor, torkad chili och saltat kött nära lågorna. Han hjälpte inte sig själv. Han kom inte och satte sig bredvid dem. Han stod vid sidan, blicken förlorad i bergets mörka oändlighet.
Aurora tog en skål, steg fram med beslutsamma steg och vände sig mot honom.
“Varför betalade du sju pesos för oss?”
