Helena drog fram sin egen telefon, hennes fingrar flög över skärmen med en effektivitet som nu satt i ryggmärgen. Hon var inte längre den trötta studenten från caféet. Hon var högra handen till mannen som höll på att gå i krig.
”Bilen väntar utanför, Gabriel,” sa hon.
Natten som följde blev en blurrig, adrenalinpumpad mardröm av advokatsamtal, finansiella manövrar och kalla, obarmhärtiga beslut. Klockan sex på morgonen satt Gabriel i det stora konferensrummet, omgiven av advokater och finansiella rådgivare. Dokument låg spridda över det stora glasbordet. Von Bergs aktier höll på att köpas upp genom olika bulvaner, hans egna styrelsemedlemmar hade blivit informerade om hans förräderi, och hela den fientliga planen hade vänts mot sina skapare med förödande kraft.
Helena stod vid kaffebryggaren och hällde upp ännu en kopp starkt, svart kaffe. Hennes fötter värkte av att ha haft klackarna på sig i fjorton timmar. Hon kände sig plötsligt väldigt snurrig. Adrenalinet från kvällen innan hade börjat släppa sitt grepp, och den gamla, bekanta utmattningen slog klorna i henne.
Hon ställde muggen på bordet framför Gabriel, men hennes hand skakade, och en droppe svart vätska spilldes på det polerade glaset.
”Ursäkta,” mumlade hon och grep efter en servett.
Gabriel tittade upp från sina papper. Han såg hur blek hon var. Den gröna klänningen var fortfarande vacker, men hon såg ut som om hon kunde falla ihop när som helst.
Han reste sig abrupt. Han struntade i att fyra av landets dyraste advokater stirrade på honom.
”Vi är klara för stunden. Implementera strategin. Jag tar inga samtal den närmaste timmen,” sa han barskt, tog tag i Helenas armbåge och ledde henne bestämt ut ur konferensrummet, rakt in på sitt privata kontor.
Han stängde de tunga ekdörrarna med en mjuk duns. Tystnaden slöt sig omkring dem, exakt samma tystnad som fanns i hans bil.
”Sätt dig i soffan,” beordrade han och pekade mot den breda lädersoffan i hörnet av rummet.
”Jag mår bra,” protesterade hon svagt, men lydde honom ändå. Soffan var mjuk, och så fort hon satte sig kände hon hur trött hon faktiskt var. Hela kroppen var tung som bly.
Gabriel gick till minibaren, hällde upp ett glas mineralvatten och gav det till henne. Han satte sig sedan på soffbordet mittemot henne, farligt nära. Hans smokingjacka låg slängd över en stol, skjortan var uppknäppt i halsen, och han såg trött ut, han också. Men hans ögon var intensiva när han betraktade henne.
”Du räddade mig i natt, Helena.”
”Det är mitt jobb.”
”Nej,” sa han och lutade sig fram. Hans doft av dyr parfym och kaffe omslöt henne. ”Ett jobb är att boka flygbiljetter. Att kliva in bland rovdjur på en gala och vända upp och ner på hela finansvärlden för att skydda min rygg… det är något helt annat.”
Hon tittade ner på vattenglaset i sina händer. ”Vad är det då?”
Gabriel var tyst länge. När hon slutligen vågade möta hans blick igen, såg hon något hon aldrig sett där förut. Murarna var borta. Vaksamheten, kylan, den eviga kontrollen – allt var nedmonterat för en sekund.
”Det är lojalitet,” sa han mjukt. ”Och det är något jag aldrig har kunnat köpa för pengar. Jag har letat efter det i hela mitt liv.”
Helena svalde, hennes puls började återigen slå snabbare, fast av en helt annan anledning den här gången. Avståndet mellan dem kändes plötsligt obefintligt.
”Ni sa… du sa att det var flexibla arbetstider och bra lön,” sa hon i ett försök att lätta på stämningen, med ett svagt, trött leende. ”Du nämnde ingenting om företagsspionage och nattliga krig.”
Gabriel log, det där lätta, snett roade leendet som hon hade sett i baksätet den allra första kvällen. Han sträckte sig fram och tog glaset ur hennes händer, ställde det på bordet. Sedan lade han försiktigt sina händer över hennes. Hans hud var varm mot hennes kalla fingrar.
”Jag antar att jag måste skriva om ditt kontrakt,” sa han. Hans röst hade sjunkit, blivit hesare. Han lät tummen stryka över hennes knogar, en liten, intim rörelse som fick hela hennes värld att stanna upp.
Hon visste att hon borde dra undan händerna. Hon var hans anställda. Han var Gabriel Albuquerque, miljardären, titanen. Det fanns regler. Men när hon tittade in i hans mörka ögon, visste hon att reglerna hade skrivits om den sekunden hon klev in i hans bil.
”Sov,” sa han plötsligt, släppte hennes händer och reste sig. Han plockade upp en mjuk yllefilt från en stol och lade den över henne. ”Du får tjugo minuter på dig. Och Helena?”
”Ja?” viskade hon och kurade ihop sig under filten, medan tryggheten i hans närvaro svepte över henne.
”Du får gärna snarka. Jag ska låtsas att jag inte hör.”
