De tunga dubbeldörrarna i ek gled upp nästan ljudlöst. Rummet innanför var enormt. Det doftade av samma dyra parfym som i bilen, blandat med en svag doft av nybryggt, mörkrostat kaffe. Bakom ett massivt skrivbord i mörkt trä stod Gabriel. Han var vänd mot fönstret och talade lågt men intensivt i sin telefon på flytande franska. Hans mörka kostym satt lika oklanderligt som natten innan. När han hörde dörren stängas vände han sig om, avslutade samtalet med ett kort ord och lade ifrån sig telefonen.

”Helena,” sa han. Hans röst fyllde rummet, lugn men med en underton av absolut auktoritet. Han log inte den här gången, men hans mörka ögon glimmade av något som kunde tolkas som igenkänning. Han gestikulerade mot en läderfåtölj framför skrivbordet. ”Sätt er.”

Helena slog sig ner. Fåtöljen var mjuk och djup, men hon satt spänd på kanten, med ryggen spikrak.

”Ni kom,” konstaterade han och lutade sig mot skrivbordskanten med korslagda armar. ”Beatrice var skeptisk. Hon trodde att min vana att rekrytera personal från baksätet på min bil vid midnatt var… oortodox. Men jag är glad att jag hade rätt.”

”Jag är här,” sa Helena och försökte hålla rösten stadig, ”men jag förstår fortfarande inte varför. Herr Albuquerque, jag studerar företagsekonomi, jag har visserligen bra betyg, men min arbetslivserfarenhet sträcker sig till att skumma mjölk och städa bord. Ni kunde få vem som helst.”

Gabriel betraktade henne under tystnad i några sekunder. Hans blick var intensiv, som om han analyserade hennes själ.

”Jag kan få vem som helst med en glänsande examen, ja,” svarade han till slut och började långsamt gå runt skrivbordet. ”Människor som har lärt sig att säga exakt det jag vill höra. Människor som blir handlingsförlamade när en plan avviker en millimeter från deras excel-ark. Jag är omgiven av robotar, Helena. Vad jag behöver i min inre cirkel, som min personliga assistent, är någon som vet hur man överlever kaos. Någon som kan hantera två jobb, tunga studier, ingen sömn och ändå orka hålla ögonen öppna… för det mesta.” Det där lilla ironiska leendet återvände för en sekund.

”Ni klarar press,” fortsatte han, och nu fanns inget spår av skämt i hans röst. ”Ni är hungrig på livet, inte på titlar. Jag såg er utanför biblioteket den natten innan ni klev in i min bil. Jag såg hur ni bar era böcker, hur ni rörde er. Ni bär på ett djupt driv. Och viktigast av allt: ni har ingen koppling till min bransch än. Ni är inte här för att stjäla hemligheter eller bygga nätverk bakom min rygg. Ni är här för att ni behöver en chans. Jag ger er den.”

Han sträckte ut en hand och lade en mapp på bordet framför henne.

”Det här är ert kontrakt. Lönen är fem gånger det ni tjänar på caféet, skattefritt, utbetalt i förskott. Ni arbetar direkt under mig, och endast för mig. Ni hanterar mina personliga affärer, mitt schema, vissa av mina resor, och uppgifter som jag anser vara för känsliga för de andra avdelningarna. Ert första uppdrag börjar om exakt fem minuter. Ni får en vecka på er att visa om ni klarar av det.”

Helena tittade på mappen, sedan upp på Gabriel. Hans ansikte var slutet, en mask av affärsmässig beslutsamhet. Det fanns inget medlidande där, precis som han lovat. Bara ett test. En utmaning.

Utan att läsa igenom varje paragraf, plockade hon upp den tunga bläckpennan i silver som låg bredvid mappen, och skrev under sitt namn på den sista sidan.

”Vad är mitt första uppdrag?” frågade hon och mötte hans blick utan att blinka.

Gabriel Albuquerque log. Ett riktigt leende den här gången, kort men äkta.

”Beatrice kommer att ge er tillgång till min kalender. Nästa vecka genomför vi ett fientligt övertagande av ett logistikföretag i Frankfurt. Mina nuvarande schemaläggare har skapat en katastrof av resplanen, vilket gör att jag missar ett styrelsemöte i London. Lös det. Ni har till klockan tolv.”

Det blev en eldop. De första veckorna var en virvelvind av nya intryck, svåra termer, sena nätter och en konstant, obönhörlig press. Gabriel var inte en elak chef, men han var extremt krävande. Han tolererade inte misstag två gånger. Han förväntade sig att Helena skulle kunna läsa mellan raderna, förutse hans behov innan han ens hade formulerat dem själv, och hantera omöjliga situationer med absolut lugn.

Och till hennes egen – och Beatrices – förvåning, frodades hon i det.