Det visade sig att åren av att balansera på gränsen till utbrändhet hade gett henne en unik förmåga att prioritera under stress. När Gabriels flyg till Tokyo ställdes in på grund av en storm och miljonaffärer hotade att gå i stöpet, fick hon inte panik som de andra i staben. Istället mindes hon hur hon brukade pussla ihop scheman på caféet när halva personalstyrkan blev sjuk. Hon använde samma kalla logik, charmade en representant för ett privatflygbolag i Dubai klockan tre på morgonen, och fick Gabriel till Japan med sex timmars marginal.
Gabriel märkte det. Han sa sällan “bra jobbat”, hans beröm var subtilare. En extra kopp kaffe som stod på hennes skrivbord när hon kom tillbaka från ett ärende. En nick av djup respekt över ett konferensbord. Ett växande förtroende där han började involvera henne inte bara i schemaläggning, utan i själva strategin bakom hans affärer.
”Vad tycker ni om deras VD?” frågade han henne en kväll. De satt ensamma kvar på det femtionde våningsplanet. Regnet piskade mot de enorma fönstren, och staden nedanför var ett hav av suddiga ljus. Bordet mellan dem var belamrat med dokument från ett japanskt teknikföretag.
Helena tittade upp från sina papper. Hon var inte längre klädd i den billiga dräkten från första dagen. Gabriel hade diskret sett till att hon fick ett klädbidrag, och hon bar nu en elegant, skräddarsydd mörkblå klänning. Men tröttheten i hennes ögon, även om den var mindre desperat nu, fanns kvar. De arbetade ofta lika hårt båda två.
”Han pratar för mycket,” svarade hon ärligt. ”Under videokonferensen idag avbröt han sin egen finanschef tre gånger. Han är osäker, och han försöker dölja det med volym. Om ni pressar honom på prissättningen av deras nya patent kommer han att vika ner sig för att verka handlingskraftig.”
Gabriel lutade sig tillbaka i sin stol. Skuggorna i rummet gjorde hans ansiktsdrag skarpare. Han granskade henne, lät tystnaden hänga mellan dem en lång stund.
”Det var exakt min analys,” sa han mjukt. ”Gå hem, Helena. Klockan är över tio.”
”Jag har bara några sidor kvar att sammanställa…”
”Gå hem,” upprepade han, och hans röst var sträng, men ögonen var varma. ”Din bil väntar nere.”
Han hade förbjudit henne att åka kollektivtrafik sent på kvällarna. Ett av företagets många svarta fordon fanns alltid till hennes förfogande nu. Hon var inte längre flickan som misstog andras bilar för taxibilar.
När hösten övergick i vinter förändrades stämningen på kontoret. En stor kris närmade sig. Albuquerque Investments var på väg att stänga sitt livs största affär – ett uppköp av en gigantisk europeisk hotellkedja. Konkurrensen var mördande. Spänningen satt i väggarna, och Gabriel blev mer inbunden, hans blick mörkare. Han sov uppenbarligen knappt. Han var skarp mot sina chefer, skoningslös mot sina konkurrenter.
Endast med Helena behöll han ett slags märkligt lugn. Deras dynamik hade utvecklats till en tyst dans av ömsesidig förståelse. Hon visste exakt när han behövde dokumentationen, när han behövde kaffet svart och när han bara behövde att hon satt tyst i rummet för att ha en förankring i verkligheten medan han gick igenom kalkyler i sitt huvud.
Krisen nådde sin kulmen under den årliga vintergalan, ett enormt välgörenhetsevenemang där hela den finansiella eliten samlades. Det var också scenen där Gabriel planerade att diskret sluta de sista, avgörande överenskommelserna med hotellkedjans storägare.
”Du ska följa med mig,” hade han meddelat henne två veckor innan. ”Som min representant, inte bara min assistent. Du behöver veta hur man rör sig i dessa rum.”
När kvällen kom stod Helena framför helkroppsspegeln i sitt rum. Den smaragdgröna sidenklänningen, utvald av en av Gabriels personliga stylister, smet åt runt hennes midja och föll i mjuka vågor ner mot golvet. Hennes hår var uppsatt, sminket diskret men elegant. Sofia stod i dörröppningen och stirrade med öppen mun.
”Du ser ut som en filmstjärna,” andades Sofia. ”Eller som hustrun till ett statshuvud. Helena, det här är… galet.”
”Det är jobb,” sa Helena bestämt och fäste ett par silverörhängen. Men hennes händer skakade lätt. Hon var på väg in i lejonets kula.
Den svarta bilen hämtade henne. När hon klev ur utanför det anrika hotellet där galan hölls, väntade Gabriel redan vid entrén. Han var klädd i en perfekt skuren smoking som fick honom att se ännu farligare, ännu mer orörbar ut. Blixtrarna från paparazzifotografernas kameror smattrade i mörkret.
När han fick syn på henne, stannade han till. Det var bara för en sekund, en mikroskopisk paus i hans annars så perfekta, kontrollerade rörelsemönster. Hans ögon drog över henne, från det uppsatta håret ner till de svarta klackarna, och för ett ögonblick glimtade något intensivt och obekant till i hans blick. Något som fick hennes andetag att fastna i halsen.
Han gick fram till henne och erbjöd sin arm.
