”Du är…” han tvekade, ett sällsynt fenomen för Gabriel Albuquerque. ”Oerhört vacker i kväll, Helena.”
”Tack, herr Albuquerque.”
”Gabriel,” sa han mjukt, nästan en viskning, så att bara hon kunde höra det över sorlet från folkmassan och fotograferna. ”För i kväll, kalla mig Gabriel.”
Hon nickade och lade sin hand på hans arm. Tyget i hans smoking var grovt under hennes fingrar, men värmen från hans kropp strålade igenom. Tillsammans klev de in i ljuset från kristallkronorna.
Balsalen var ett hav av guld, frasande tyger och dämpade, beräknande konversationer. Helena höll sig tätt intill Gabriel. Hon var hans skugga, men en skugga med uppgift. Hon lade märke till små detaljer som han kanske missade medan han var upptagen med att charma och förhandla: hur en av hotellkedjans styrelsemedlemmar nervöst sneglade på sin klocka, hur en konkurrent till Gabriel stod i ett hörn och viskade med en tvivelaktig politiker.
Halvvägs genom kvällen, medan Gabriel var fastlåst i en konversation med stadens borgmästare, drog sig Helena undan till en av de tystare balkongerna för att få frisk luft. Kylan från vinternatten slog emot henne, en skarp kontrast till hettan och parfymdoften där inne.
Hon andades djupt. Plötsligt hörde hon röster från den intilliggande terrassen, delvis dold av en stor stenpelare.
”Vi drar oss ur i sista sekunden i morgon bitti,” sa en röst på tyska, tung av skadeglädje. Helena, som hade studerat språket under flera år, kände omedelbart igen tonfallet. Det var Markus Von Berg, vice VD för den hotellkedja Gabriel försökte köpa.
”Albuquerque kommer att ha exponerat hela sin kapitalbas,” svarade en annan röst, lägre, sluddrig. ”När vi backar ur kommer hans aktiekurs att störtdyka, och då kan vår amerikanska vän kliva in och plocka isär hans bolag bit för bit. Han tror att han har oss, den arrogante jäveln.”
Helenas blod frös till is. Det var en fälla. Hela affären var en iscensatt fasad för att dra in Gabriel, tömma hans likviditet och sedan förgöra honom. Ett klassiskt, extremt smutsigt finansiellt bakhåll.
Hon rörde sig ljudlöst därifrån, hjärtat bankade så hårt mot revbenen att det smärtade. Hon var tvungen att hitta Gabriel. Omedelbart.
Hon pressade sig genom trängseln på dansgolvet, ignorerade de förvånade blickarna. Gabriel stod i centrum av en klunga inflytelserika investerare, med en champagneglas i handen, leende men med den där vaksamma, rovdjurslika blicken.
Helena stegade rakt in i cirkeln. Hon avbröt en äldre miljardär mitt i en mening.
”Herr Albuquerque. Jag ber om ursäkt,” sa hon, hennes röst var stadig men bar en ton av absolut brådska som hon visste att bara han skulle uppfatta. ”Vi måste ta hand om problemet med den japanska delegationen. Nu.”
Gabriel såg på henne. Inom en hundradels sekund läste han av förändringen i hennes ögon. Han bad sällskapet om ursäkt med en kort nick, ställde ifrån sig glaset och följde henne ut genom en sidodörr, bort från musiken och ljuset.
”Vad har hänt?” frågade han genast när de nått en tom, marmorklädd korridor. Hans ansikte var hårt som flinta.
”Von Berg. Han är här,” andades Helena och tvingade sig att tala lugnt. ”Han pratade med någon på tyska ute på terrassen. De tänker dra sig ur affären i morgon bitti. Det är en fälla, Gabriel. De vill att du ska blotta dina tillgångar så att en amerikansk aktör kan inleda en räd mot vårt bolag när vår kurs faller. De spelar med dig.”
Tystnaden i korridoren var total. Gabriels käkmuskler spändes så hårt att det syntes tydligt i dunklet. Han tittade bort ett ögonblick, blicken fäst på en abstrakt tavla på väggen medan hans hjärna, tränad att krossa problem med iskall beräkning, arbetade på högvarv.
Han vände sig tillbaka till henne. Han var inte arg, han var något mycket farligare. Han var fokuserad.
”Hur säker är du, Helena?”
”Jag hörde varje ord. Jag är helt säker.”
Han nickade långsamt. Sedan, oväntat, sträckte han ut en hand och lät fingertopparna lätt nudda hennes kind, strax nedanför örhänget. Hans beröring var brännande het.
”Du kom inte in i min bil av misstag den där kvällen, Helena,” sa han med låg röst. ”Du skickades till mig av ödet. Om vi hade skrivit under i morgon… hade hela företaget fallit.”
Han drog bort handen och drog upp sin telefon ur smokingjackan. Den farlige Gabriel Albuquerque var tillbaka.
”Ring Beatrice,” beordrade han, blicken redan mörk av strategiska tankar. ”Väck henne. Samla krisgruppen i konferensrummet på femtionde våningen. Vi ställer in morgondagens möte. Sedan ska vi förbereda en motattack som kommer att ruinera Von Berg och hans amerikanska vänner innan marknaden ens har öppnat. De ville spela smutsigt. Jag ska visa dem vad smutsigt innebär.”
