Månaderna som följde blev en tid av läkning och ombyggnad. Det var inte alltid lätt. Galina Stepanovna spelade rollen som martyr i flera veckor och ringde släktingar för att klaga över sin “förlorade son”. Men när hon insåg att Taras inte tänkte vika sig – han ställde upp på luncher med henne men lade på luren så fort hon började prata illa om Mariana – började hennes attityd långsamt, motvilligt att förändras. Hon insåg att priset för hennes kontrollbehov var förlusten av hennes son, och det var ett pris hon i slutändan inte var villig att betala.
Hemma i lägenheten frodades en ny kultur. Vardagsrummet, nu med sina djupt gråblå väggar och guldskimmer, blev deras favoritplats. Det var inte längre bara Marianas projekt, det var utrymmet där de hade hittat tillbaka till varandra. De hade lärt sig att ett äktenskap inte handlar om att undvika konflikter, utan om att veta vems sida man står på när stormen väl kommer.
När vintern började närma sig och snön föll mjukt utanför fönstret, satt de i varsin ände av soffan med tända ljus på bordet. Taras tittade upp från sin bok, såg på Mariana som låg under en filt med sin laptop, och kände en djup, grundad frid.
Det var inte perfekta tapeter som hade räddat deras familj, utan insikten om att de var arkitekterna bakom sitt eget liv. Och den ritningen, visste han nu, fick ingen annan någonsin ändra på.
