“— Vem gav er överhuvudtaget tillåtelse att röra mina saker?” — Mariana stelnade till i hallen och kramade hårt om handtaget på sin resväska.

— Taras stod med armarna i kors.

— På hans ansikte syntes förolämpning och envishet.

— “Och varför var du tvungen att skapa en sådan scen?”

— Frågade han dystert.

— “Är tapeter viktigare för dig än familjefriden?”

— “För mig är respekt för mitt arbete och mina personliga gränser viktig. Du lät en person som ständigt kritiserar mig komma hit och göra om allt i vårt hem efter sin egen smak.”

— “Mamma menade inget illa! Hon försökte bara hjälpa till!”

— “Man hjälper till när man blir ombedd. Och det här gjordes med flit för att visa vem som bestämmer här. Din mamma är van vid att kontrollera varje steg du tar, och nu bestämde hon sig för att kontrollera mitt hem också. Och du hjälpte henne med det.”

— “Jag ville bara att rummet skulle bli ljusare!”

— “Bortförklara dig inte. Om du tycker så mycket om de här gula blommorna kan du åka till mamma och beundra dem där. Såvitt jag vet är hela hennes korridor inredd i den stilen.”

— Taras tittade förvånat på sin fru.

— Vanligtvis undvek Mariana konflikter.

— Hon tålde svärmoderns pikar vid middagsbordet, diskade tyst efter henne när hon kontrollerade renligheten och försökte skämta bort allt.

— Men nu var hennes tålamod definitivt slut.

— “Vadå, kastar du ut mig också?”

— Frågade han tyst.

— “Jag vill att du bestämmer dig. Om du tycker att det här beteendet från din mammas sida är normalt kommer det bli mycket svårt för oss att bygga en framtid ihop. Packa dina saker.”

— “Utmärkt!”

— Taras flammade upp och slängde en handduk på byrån.

— “Lev ensam i din perfekta lägenhet med mörka väggar! Får se vad du gör när något behöver lagas eller ett lås bytas!”

— “Då hyr jag in en specialist,” svarade Mariana lugnt.

— “Det är mycket enklare än att tolerera respektlöshet.”

— En halvtimme senare lämnade Taras lägenheten med en stor väska.

— När hon stängt dörren efter honom lutade sig Mariana mot väggen och lät sig äntligen gråta.

— Hon sörjde den bortslösade kraften och tiden, men det som sårade mest var att hennes man i en svår stund ställde sig på sin mammas sida och fullständigt ignorerade hennes känslor.

— Efter att ha suttit i tystnad några minuter torkade hon tårarna, tände ljuset i vardagsrummet och granskade resultatet av renoveringen noga.

— I starkt ljus såg de nya tapeterna ännu värre ut.

— I hörnen hade det redan dykt upp luftbubblor – arbetet hade utförts förhastat och utan nödvändig erfarenhet.

— Mariana gick fram till väggen, tog tag i kanten på en våd och drog beslutsamt uppåt.

— Papperet lossnade lätt och lämnade gråa spår på ytan.

— “Ingenting,” sa hon till sig själv.

— “Vi börjar om.”

— Efter att ha kokat te satte sig Mariana i soffan och tog upp telefonen.

— När hon skrollade genom sociala medier stötte hon på ett nytt inlägg från Galina Stepanovna.

— På bilden satt svärmodern vid fönstret med ett sorgset uttryck och bildtexten löd: “Det svåraste är att möta otacksamhet från dem man ger hela sin själ. Bra att sonen alltid finns vid min sida och förstår allt.”

— Mariana log bara sorgset.

— Sådana uppvisningar berörde henne inte längre.

— Hon dolde svärmoderns inlägg från sitt flöde och gick för att vila.

— Tre dagar gick.

— Hela tiden var Mariana upptagen med arbete och hushållssysslor.

— En kväll kom bekanta hantverkare som hon bett om akut hjälp med vardagsrummet.

— Den här gången föll valet på en ännu intressantare nyans – en mättad gråblå färg med en lätt guldskimmer.

— Det krävde extra kostnader, men hon bestämde sig för att inre komfort är värt all möda.

— Taras ringde inte en enda gång under tiden.

— Mariana tänkte inte heller ta första steget.

— Oväntat märkte hon att det blev förvånansvärt lugnt hemma utan mannen.

— De kringspridda sakerna, kopparna vid TV:n och behovet av att laga en ordentlig middag varje kväll efter en tung arbetsdag var borta.

— Hon lagade enkla rätter, spenderade minimalt med tid på hushållsarbete och njöt av tystnaden.

— På torsdagskvällen, när hantverkarna redan gjort klart och lämnat rummet i perfekt ordning, ringde det på dörren.

— Mariana väntade ingen och blev förvånad.

— När hon tittade genom titthålet såg hon Taras.

— Han såg trött ut: mörka ringar under ögonen och i händerna höll han en liten påse.

— När hon öppnat dörren på glänt stod Mariana kvar på tröskeln.

— “Hej. Glömde du något?”

— Frågade hon lugnt.

— “Hej, Mariana. Får jag komma in?”

— Svarade han, och växlade obekvämt mellan fötterna.

— “Beror på varför. Om du kommit för resterande saker eller dokument – kom in. Om du bara vill prata, jag tänkte vila.”