“— Vem gav er överhuvudtaget tillåtelse att röra mina saker?” — Mariana stelnade till i hallen och kramade hårt om handtaget på sin resväska.

“— Vem gav er överhuvudtaget tillåtelse att röra mina saker?” — Mariana stelnade till i hallen och kramade hårt om handtaget på sin resväska.

— “Åh, Marianotsjka, varför börjar du genast med anklagelser?”

— Hennes man Taras kom sakta ut från köket.

— “Vi ville ju bara ge dig en trevlig överraskning medan du var på den där utdragna konferensen i huvudstaden.”

— “En trevlig överraskning?”

— Mariana ställde ner väskan på golvet och gick långsamt mot vardagsrummet.

— “Har ni rivit ner min tapet? Den där specifika designtapeten i en djup mossgrön nyans som jag hade beställt i förväg och räknat ut på millimetern så att mönstret skulle matcha perfekt?”

— Hennes svärmor, Galina Stepanovna, kom ut från rummet med en kopp örtte.

— Hon bar Marianas hemförkläde och bar sig åt så självsäkert som om hon vore lägenhetens ägarinna.

— “Mariana, kära du, varför oroa sig så mycket?”

— Sa Galina Stepanovna mjukt, men med en ton av förmaning.

— “De där väggarna såg alldeles för dystra ut. Rummet verkade trångt och lite kallt. Så Tarasik och jag valde ut sådana söta ljusa tapeter med blommönster. Titta så rymligt och mysigt det blev på en gång.”

— Mariana tittade in i vardagsrummet och kände hur allt inom henne drog ihop sig av smärta.

— Istället för den ädla, djupa nyans hon letat efter så länge, var väggarna tapetserade med billig papperstapet med gulaktiga småblommor.

— På golvet låg resterna av rullarna, i hörnet stod en hink med intorkat lim och prydnadskuddarna var slarvigt hopkastade i en hög.

— “Ljust?”

— Hennes röst darrade, även om hon gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn.

— “Galina Stepanovna, det här är det enklaste alternativet från bygghandelns utförsäljning. De är så tunna att alla ojämnheter i väggarna syns igenom.”

— “Men det är fräscht och billigt,” svarade svärmodern oberört medan hon tog en klunk av sitt te.

— “Taras sa för länge sedan att han inte trivdes här på kvällarna. Så vi bestämde oss för att göra rummet mysigare medan du var borta en vecka. Förresten borde du tacka oss för det utförda arbetet.”

— Mariana tog ett djupt andetag och försökte återfå behärskningen.

— Sedan tittade hon på sin man, som just då studerade sina tofflor med ett särskilt intresse.

— “Taras, se på mig. Förklara, varför gjorde du det här?”

— “Men varför är du så arg? Mamma ville bara väl. Hon hjälpte själv till att bära rullarna och var orolig för att allt skulle se fint ut.”

— “Vi hade diskuterat allt innan renoveringen började,” svarade Mariana lugnt men bestämt.

— “Den här lägenheten fick jag av mina föräldrar och varje detalj här var uttänkt av mig. Du höll med om hela projektet då.”

— “Jag höll med, och vadå då? Leva för evigt bland mörka väggar?”

— Taras höjde rösten.

— “Mamma har rätt. De där tapeterna kändes kvävande. Och dessa ser hemtrevliga och mycket gladare ut.”

— “Gladare? Taras, du är inte arton längre. Vi kom överens om att din inkomst nu går till att betala av billånet och att jag sköter inredningen. Och efter det tar du hit din mamma för att fullständigt göra om allt jag skapat?”

— “Börja inte prata om bilen igen!”

— Galina Stepanovna blandade sig i, medan hon ställde ner koppen på byrån.

— “Min son arbetar från morgon till kväll. Och ständiga antydningar om boendet klär dig inte alls. Vi kom med goda avsikter, vi ville bara fräscha upp rummet till sommaren.”

— “Jag bad er inte om sådan hjälp, Galina Stepanovna. Därför ber jag er att packa era saker och gå hem. Nu på en gång.”

— Svärmodern blev till och med förvirrad för ett ögonblick.

— Sedan höjde hon förolämpat på ögonbrynen och tittade på sin son.

— “Taras, hör du hur hon pratar med mig? Hon kastar ut mig ur huset! Din egen mor!”

— “Mariana, du går över gränsen,” rynkade Taras pannan.

— “Be mamma om ursäkt.”

— “Be om ursäkt? För att ni utan min vetskap har gjort om mitt hus totalt? Nej. Galina Stepanovna, era saker finns i garderoben i hallen. Jag ska hjälpa er att hämta dem.”

— Mariana gick självsäkert ut i hallen, tog svärmoderns resväska som hon brukar komma med på besök, och ställde den vid dörren.

— Galina Stepanovna pressade samman läpparna och hennes blick blev iskall.

— Hon förstod genast att denna situation kunde bli en utmärkt anledning att visa sin son vilken “obekväm” fru han hade.

— “Jag kommer aldrig mer hit,” sa svärmodern teatraliskt medan hon tog väskan.

— “Taras, jag väntar på dig hemma hos mig. Om du respekterar din mor stannar du inte här efter en sådan behandling.”

— Dörren föll igen bakom henne och en spänd tystnad lade sig i lägenheten.