“— Vem gav er överhuvudtaget tillåtelse att röra mina saker?” — Mariana stelnade till i hallen och kramade hårt om handtaget på sin resväska.

— “Mariana, lägg av. Låt oss prata lugnt. Jag väntade i tre dagar, trodde att du själv skulle ringa eller skriva. Men du var tyst.”

— Hon steg åt sidan och lät honom komma in.

— Taras tog av sig skorna och tittade direkt mot vardagsrummet.

— Hans ansikte förlängdes av förvåning.

— “Oj då… Har du redan gjort om allt?”

— “Ja. Som du ser. Utan blommor och utomstående råd.”

— “Väldigt fint,” erkände han tyst.

— “Mariana, jag gjorde verkligen fel. Förlåt mig.”

— Hon lutade sig mot dörrkarmen och granskade sin man noga.

— “Och det är allt? Bara ursäkter? Förstår du överhuvudtaget vad det var som sårade mig så? Du lät någon trampa ner min åsikt och invadera mitt utrymme.”

— “Jag förstår. Under de här dagarna har mamma bokstavligen tröttat ut mig med sina moralpredikningar.”

— “Jasså? Så du var helt enkelt trött på hennes samtal och därför bestämde du dig för att komma tillbaka?”

— “Inte bara därför. Även om det också spelade roll. Jag har omvärderat mycket. Redan nästa dag började hon göra planer för hur jag skulle sälja bilen och hjälpa henne avsluta renoveringen på datsjan. Hon sa att nu när jag är fri borde jag tänka på föräldrahemmet. Och när jag förklarade att vi bara hade bråkat började hon prata illa om dig, om din karaktär och till och med om dina släktingar.”

— “Och vad gjorde du då?”

— “Vi bråkade rejält. Jag packade mina saker och gick. Igår sov jag faktiskt på en väns soffa, nu gör ryggen ont. Mariana, jag har verkligen förstått att mamma har gått över alla gränser och att jag har betett mig som ett barn. Jag lovar att jag inte kommer låta någon mer lägga sig i våra relationer och vårt hem.”

— Mariana tittade noga på honom.

— I hans ögon syntes uppriktighet och oro.

— Det var tydligt att han verkligen var rädd för att förlora allt de byggt upp tillsammans.

— Hon hade fortfarande känslor för honom, men att återvända till den tidigare relationsmodellen, där svärmodern i praktiken var familjens tredje medlem, var hon inte inställd på.

— “Taras, bara löften räcker inte. Om vi bestämmer oss för att prova en gång till är det enligt nya regler.”

— “Vilka? Jag går med på vad som helst, bara allt blir bra igen.”

— “För det första, relationen med mamma är ditt ansvar. Ni kan umgås, ses på café eller gå en promenad i staden. Men i vår lägenhet kommer hon inte att vara mer. För det andra, alla beslut som rör hemmet och hushållet fattar vi bara tillsammans. Om jag får höra talas om några hemliga beslut bakom min rygg igen är det slut. Har du förstått?”

— “Förstått,” suckade Taras lättat och räckte henne påsen.

— “Jag köpte dina favoritbakelser från caféet vid parken.”

— Mariana tog emot godsakerna, och för första gången på flera dagar dök ett lätt leende upp på hennes läppar.

— “Bra, kom in. Jag ska sätta på vattenkokaren. Men den nya tapeten i sovrummet ska du tapetsera personligen tillsammans med mig. Färgen har jag redan valt.”

— “Och vilken är det?”

— Frågade Taras med ett leende medan han gick mot köket.

— “Grafit,” blinkade Mariana.

— “Så att vi båda kommer ihåg känslan för måtta och god smak.”

— Taras skrattade, kom närmare och lade armarna om hennes axlar.

— Mariana tryckte sig mot honom och kände att denna svåra läxa verkligen hade hjälpt dem att bli mer vuxna, klokare och starkare som familj.