Tystnaden som föll över marmorgården var total, endast bruten av vindens svaga sus och det avtagande, vinande ljudet från helikopterns döende motor. När den bakre panelen gled upp och avslöjade maskineriets inre, försvann varje spår av färg från Celeste Hales ansikte. Hennes andning upphörde. Hennes perfekta, porslinslika leende sprack och föll sönder i tusen osynliga bitar.

Rowan stod på terrassen och drack varmt kaffe från en dyr porslinskopp. Han hade duschat och fått kläder som passade honom bättre, lånade från en av Donovans yngre assistenter. Hans revben var nu ordentligt tejpade, och värktabletterna gjorde det lättare att andas. Han såg ner mot stallen i fjärran. Det kändes som en livstid sedan han hade varit där ner, mockat och drömt om ett annat liv.

Donovan klev ut på terrassen och ställde sig bredvid honom. Han bar en ny, skräddarsydd kostym, som om nattens fasor aldrig hade inträffat. Men ögonen visade en ny respekt när de mötte Rowans.

“Polisen kommer att vilja ha ditt vittnesmål igen i eftermiddag,” sa Donovan och tog en klunk av sitt eget kaffe. “Min advokat kommer att vara med dig. Du säger ingenting som kan skada oss. Du berättar sanningen om attacken, men vissa detaljer om Vances arbetsmetoder stannar mellan oss. Förstår du?”

“Jag förstår,” nickade Rowan.

“Bra.” Donovan blickade ut över ägorna. “Igår erbjöd jag dig ett jobb, Rowan. Men efter i natt har du bevisat dig på ett sätt som pengar inte kan köpa. Du räddade mitt liv inte en gång, utan tre gånger. Du är smart, du är modig, och du har en instinkt för överlevnad som jag inte sett på mycket länge. Vance är bra, men han börjar bli gammal. Han tänker linjärt. Du tänker utanför ramarna.”

Donovan vände sig mot honom, allvarlig och intensiv. “Jag skickar dig till college. Jag betalar allt. Du studerar ekonomi, juridik, eller vad fan du vill, men du gör det medan du tränas av mitt säkerhetsteam och min styrelse. När du är klar, kommer du att arbeta som min personliga rådgivare. Inte en livvakt. Inte en tjänare. Min högra hand. Du kommer att lära dig hur man styr imperier och hur man krossar män som Julian och de som anställde honom.”

Rowan stirrade på honom, stum av chock. Ett sådant erbjudande var bortom hans vildaste fantasier. Han tittade ner på sina händer – grova, valkiga av åratal av hårt arbete med hästar och verktyg. Sedan mötte han Donovans outgrundliga, hårda blick.

“Varför litar du på mig?” frågade Rowan slutligen. “För allt du vet kan jag ha varit en del av det från början, och bara fått kalla fötter.”

Donovan log, ett sällsynt och genuint leende som lyste upp hans ansikte. “För att män som planerar mord på miljardärer inte riskerar sina liv för att plocka upp en brinnande pistol, eller kastar skiftnycklar i mörkret för att rädda en annan mans liv. Du har ett hjärta, Rowan. I min värld är det en farlig svaghet. Men under min vägledning… ska vi förvandla det till ditt farligaste vapen.”

Rowan tog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den kalla, friska morgonluften. Han såg ner på helikopterplattan en sista gång. Blodet hade redan spolats bort av regnet. Historien var raderad, redo för ett nytt kapitel.

“När börjar jag, mr Hale?” frågade Rowan.

“Idag,” svarade Donovan Hale. “Och kalla mig Donovan. Vi har ett imperium att städa upp.”