Tystnaden som föll över marmorgården var total, endast bruten av vindens svaga sus och det avtagande, vinande ljudet från helikopterns döende motor. När den bakre panelen gled upp och avslöjade maskineriets inre, försvann varje spår av färg från Celeste Hales ansikte. Hennes andning upphörde. Hennes perfekta, porslinslika leende sprack och föll sönder i tusen osynliga bitar.

“Ner!” skrek Vance när fler skott trasade sönder väggarna.

Rowan slängde sig på golvet. Hans hjärta slog så hårt att han trodde det skulle brista. Han hade växt upp på gatan, slagits för brödfödan och hamnat i trubbel fler gånger än han kunde räkna, men han hade aldrig befunnit sig i en regelrätt krigszon.

“De försöker skära av oss från bottenvåningen,” väste Donovan, hukad bakom en solid marmorpelare. Han hade dragit en egen pistol från ett dolt hölster under skrivbordet i rummet de just passerat. “Om de får kontroll över trapphuset är vi instängda.”

“Jag känner till en annan väg ner,” viskade Rowan snabbt. “Genom tvättnedkastet och de gamla ventilationsrören i östra flygeln. Jag brukade använda dem för att smyga in i köket efter midnatt när jag var hungrig. Röret leder rakt ner till vinkällaren, som har en gammal smugglarutgång ut till skogen bakom stallen.”

Vance såg skeptiskt på honom. “Du vill att vi ska krypa genom ett jävla tvättnedkast?”

“Det är det eller dö här uppe,” sa Donovan bistert. “Visa vägen, Rowan.”

De kröp tätt utmed väggarna och navigerade genom mörkret medan herrgården förvandlades till ett slagfält. Donovans privata säkerhetsvakter stred tappert i de yttre rummen, men inkräktarna var för många och för välbeväpnade. Ljudet av skottlossning och skrik ekade kusligt genom det enorma huset.

När de nådde östra flygeln ledde Rowan dem till en diskret dörr som smälte in i tapeten. Bakom den fanns ett trångt utrymme som stank av damm och gammal tvål. Rowan öppnade en tung mässingslucka.

“Jag går först,” sa han och gled fötterna före ner i mörkret. Det var trångt, och varje rörelse sände stötar av smärta genom hans spruckna revben, men adrenalinet bedövade det värsta. Han rutschade ner i metallröret i totalt mörker och landade mjukt i en enorm, tom tvättvagn på bottenvåningen. Han rullade ur vägen precis i tid för att Donovan och sedan den tungt byggde Vance skulle landa efter honom.

De befann sig i källarvalven. Luften här nere var sval och luktade jord och lagrat vin. Men innan de hann ta ett andetag av lättnad, hördes tunga fotsteg i korridoren utanför tvättstugan.

Tre män i svart taktisk utrustning kom runt hörnet, deras vapenlapor skar genom mörkret och svepte över rummet.

“Där är de!” ropade en av dem.

Vance sköt direkt och fällde den första mannen, men de andra två öppnade omedelbart eld. En skur av kulor slet sönder tvättmaskinerna och fick vatten att spruta överallt i rummet. Vance grymtade till när en kula träffade honom i axeln, kraften fick honom att snurra runt och falla tungt mot det våta stengolvet. Hans vapen gled ur hans hand och stannade flera meter bort.

Donovan sköt tillbaka från sin position bakom en tung torktumlare, men hans magasin var nästan tomt. De var fastnålade. Inkräktarna ryckte långsamt fram, medvetna om att de hade övertaget.

Rowan befann sig bakom en stapel av gamla trälådor. Han såg Vances pistol ligga på golvet, halvvägs mellan honom och angriparna. Utan att tänka på konsekvenserna – ett rent överlevnadsinstinktivt drag fött ur desperation – kastade han sig ut från sin täckning. Han gled på det våta golvet, sträckte ut handen och fick grepp om det kalla stålet på vapnet.

En av angriparna svängde sitt vapen mot Rowan. Men Rowan, driven av en vild energi, rullade runt på rygg, höjde pistolen med båda händerna och kramade avtryckaren två gånger. Rekylen slog hårt mot hans axel, men skotten fann sitt mål. Mannen föll baklänges. Den sista angriparen tvekade i en mikrosekund, osäker på vilket hot han skulle prioritera, och den bråkdelen av en sekund räckte för att Donovan skulle ställa sig upp och placera ett exakt skott i bröstet på honom.

Tystnaden föll återigen, tyngre och dödligare än tidigare. Bara ljudet av vatten som sprutade från de trasiga rören bröt stillheten.

Rowan låg kvar på golvet och andades tungt. Hans händer skakade så mycket att han fick tvinga sig själv att släppa pistolen. Donovan klev fram ur mörkret, gick fram till honom och sträckte ut en hand. Rowan tog den och blev uppdragen på fötter.

“Du är snabb,” sa Donovan, hans röst fylld av en ny nivå av beundran. Han vände sig mot Vance, som satt lutad mot väggen och höll sig för den blödande axeln. “Kan du gå, Vance?”

“Ja, boss,” morrade säkerhetschefen och spottade. “Kulan gick rakt igenom. Men vi måste härifrån. De kommer att höra skotten och skicka förstärkning hit ner.”

“Smugglarutgången är bara hundra meter bort, i slutet av vinkällaren,” sa Rowan och tog täten igen.

De rörde sig snabbt förbi rader efter rader av dammiga årgångsviner. Vid slutet av valvet, gömd bakom en massiv vinställning som Rowan visste hur man frigjorde från dess spärr, fanns en tung trädörr. Rowan drog upp den tröga regeln och knuffade upp dörren.