Tystnaden som föll över marmorgården var total, endast bruten av vindens svaga sus och det avtagande, vinande ljudet från helikopterns döende motor. När den bakre panelen gled upp och avslöjade maskineriets inre, försvann varje spår av färg från Celeste Hales ansikte. Hennes andning upphörde. Hennes perfekta, porslinslika leende sprack och föll sönder i tusen osynliga bitar.

Kall, piskande vind och regn mötte dem. De befann sig på baksidan av godset, precis i kanten av den täta skogen som omgav ägorna. Åskan mullrade ilsket ovanför dem.

Men när de klev ut i leran och mörkret, frös de till is.

Där, upplyst av en plötslig blixt, stod en ensam gestalt som väntade på dem i ösregnet. Han bar ingen taktisk utrustning, utan en lång mörk trenchcoat. I handen höll han en pistol, avslappnat men riktad rakt mot Donovans bröst.

När nästa blixt lyste upp himlen kände Rowan genast igen honom. Det var mekanikern från helikopterplattan. Julian.

Julians ansikte var förvridet av ett iskallt hat, men han log ett snett, obehagligt leende. “God kväll, Donovan. Och du… stallpojken som förstörde mitt mästerverk. Vilket besvär ni har orsakat mig i natt.”

Donovan klev fram, skyddade delvis Rowan bakom sig. “Vem arbetar du för, Julian? Det var inte Celeste. Hon har inte hjärnan för att koordinera ett angrepp av denna storlek.”

“Celeste var bara en dörröppnare,” skrattade Julian rått. Hans röst överröstade precis ljudet av regnet. “En vacker, naiv dörröppnare som lät sig förföras av lögner och löften om frihet. Min arbetsgivare bryr sig inte om din fru. Han bryr sig om ditt företag. Han vill ha Hale Industries uppstyckat och sålt i delar. Ditt dödsfall i en tragisk helikopterolycka skulle ha varit så rent. Nu har det blivit… kladdigt.”

“Och hur har du tänkt komma undan med en massaker på min egendom?” sa Donovan, hans röst märkligt lugn. “Polisen är förmodligen redan på väg. Min säkerhetscentral skickar en automatisk larmkod vid strömavbrott.”

“Innan de kommer är jag långt borta,” sa Julian och höjde vapnet, siktade noga mellan Donovans ögon. “Och ni tre är döda i skogen. Ett tragiskt inbrott. Inga överlevande vittnen.”

Julians finger vitnade runt avtryckaren.

Det som hände därefter skedde på ett ögonblick. Rowan, som stått snett bakom Donovan i skuggorna, visste att avståndet var för långt för att kasta sig över Julian. Men han kom ihåg vad som låg vid den gamla muren bara en meter till höger om dem. Gårdskarlarna lämnade ibland sina verktyg under ett plåttak för att skydda dem från regnet.

Rowan slängde sig i leran, grep tag i det första solida objekt hans händer fann – en tung, rostig skiftnyckel i massivt stål – och med all sin desperata styrka slungade han den mot Julian.

Samtidigt som Julian tryckte av bröt skiftnyckeln genom mörkret. Vapnet brann av, men skottet gick snett när skiftnyckeln träffade Julian rakt i ansiktet med ett fruktansvärt knakande ljud. Kulan ven förbi Donovans öra och splittrade stenmuren bakom dem.

Julian skrek i smärta och stapplade bakåt, tappade balansen i leran. Donovan slösade inte en millisekund. Han rusade fram, tacklade den desorienterade yrkesmördaren till marken och pressade sitt knä mot hans bröst. Med en brutal rörelse slog Donovan Julians eget vapen ur händerna på honom och pressade underarmen mot hans strupe.

“Vem är din arbetsgivare?” vrålade Donovan och pressade hårdare, medan Julian gurglade och kämpade under honom. “Säg det, annars bryter jag nacken på dig här och nu!”

“Dra… åt helvete,” väste Julian, blodet rann från hans krossade näsa ner i regnet.

Men Vance hade redan hunnit fram. Med en kall, rasande blick sparkade säkerhetschefen in revbenen på Julian. “Han kommer att prata. Boss, låt honom andas tillräckligt länge så att vi kan få ner honom till källaren igen. Vi har metoder för att få folk att sjunga, även utan polisen.”

Sirener började äntligen tjuta i fjärran, ett svagt ljud som långsamt bröt igenom ljudet av stormen. Den röda och blå belysningen från polisbilarna syntes i horisonten, reflekterades mot de regntunga molnen.

Donovan reste sig långsamt från leran. Han var genomblöt, smutsig och blödde från ett skrapsår på kinden, men han såg mer levande ut än någonsin. Han torkade regnet ur ansiktet och vände sig mot Rowan, som satt på knä i leran och försökte hämta andan.

Morgonen därpå bröt solens strålar igenom de tunga stormmolnen och kastade ett gyllene ljus över Hale-godset. Trädgårdarna såg ut som ett slagfält. Polisbilar stod parkerade längs hela uppfarten, och kriminaltekniker rörde sig metodiskt över gräsmattorna och inne i herrgården.

Celeste Hale hade förts bort i handbojor under tidiga morgontimmar, hennes porslinsansikte fläckigt av tårar och förstört smink. Hon hade skrikit Donovans namn ända tills dörrarna på polisbilen stängdes. Julian, bruten och besegrad, hade redan börjat peka ut sina medbrottslingar efter ett “privat samtal” med Vance i källaren innan polisen släpptes in. Trådarna pekade mot en rivaliserande företagsgrupp baserad i Genève, och Donovan visste exakt hur han skulle förgöra dem. Det skulle bli ett blodbad på börsen och i domstolarna, och han såg fram emot varje sekund av det.