Tystnaden som föll över marmorgården var total, endast bruten av vindens svaga sus och det avtagande, vinande ljudet från helikopterns döende motor. När den bakre panelen gled upp och avslöjade maskineriets inre, försvann varje spår av färg från Celeste Hales ansikte. Hennes andning upphörde. Hennes perfekta, porslinslika leende sprack och föll sönder i tusen osynliga bitar.

Dörren öppnades ljudlöst och Donovan Hale klev in. Han hade bytt om från sin kostym till en mörk polotröja och byxor, men han bar fortfarande samma aura av absolut makt. Han bar på ett glas med bärnstensfärgad vätska i ena handen.

“Doktor Aris säger att du har en mild hjärnskakning, tre spruckna revben och ett djupt skärsår som krävde tolv stygn,” sa Donovan lugnt och drog fram en fåtölj till sängkanten. “Men du kommer att överleva. Vilket är mer än vad man kan säga om mig, om du hade kommit trettio sekunder senare.”

“Hur… hur är det med helikoptern?” frågade Rowan hest. Hans hals kändes som sandpapper.

Donovan hällde upp ett glas vatten från en karaff på nattduksbordet och räckte honom det. “Avaktiverad. Mitt privata säkerhetsteam tog hand om det innan polisen ens var inblandad. Sprängladdningen var sofistikerad. Den var inte utformad för att explodera på marken. Den var kopplad till en höjdmätare och bränsletrycket. Den skulle ha detonerat när vi nådde två tusen fot över havet. Det skulle inte ha funnits något kvar av mig, piloten, eller maskinen. Bara aska regnande över havet.”

Rowan rös vid tanken. “Och Celeste?”

Donovan tog en klunk av sin dryck. Hans ögon mörknade. “Min kära hustru är inlåst. Hon har gråtit, hon har hotat, hon har spelat offer. Men min säkerhetstjänst har redan börjat gräva i hennes privata kommunikationer. Det visar sig att det fanns en hel del jag var blind för. Kärlek gör en inte bara dum, Rowan, den gör en sårbar.”

Han lutade sig framåt, och för första gången såg Rowan hur trött miljardären var. Bakom makten fanns en man som precis insett att kvinnan som delat hans säng hade planerat hans brutala mord.

“Hon arbetade inte ensam,” fortsatte Donovan. “Mekanikern du såg. Han fanns inte i våra anställningsregister. Han bar en falsk uniform. Vi har hans ansikte på övervakningskamerorna från grindarna, men han är redan borta. Försvunnen. En professionell yrkesmördare eller sabotör. Och jag vet att det fanns ett motiv som sträcker sig längre än bara mitt arv. Celeste var girig, ja, men hon saknade nerverna för ett mord av denna kaliber på egen hand. Någon styrde henne. Någon med resurser.”

“Varför berättar ni det här för mig?” frågade Rowan tyst. “Jag är bara en kille som mockar hästskit.”

“Inte längre,” sa Donovan skarpt. “Du ser saker. Du lade märke till kuvertet, du insåg faran och du agerade. Mina säkerhetsvakter, som får miljoner för att skydda mig, missade mekanikern helt. Du har en blick för detaljer och du har lojalitet, vilket är en bristvara i min värld. Från och med idag arbetar du inte längre i stallen. Dina skulder är betalda, vad du än har för problem, är de lösta. Du arbetar direkt för mig nu. Du ska bli min ögon och öron där min säkerhetschef inte kan gå.”

Innan Rowan hann svara avbröts de av ett våldsamt bankande på dörren. Vance stormade in, hans ansikte var blekt och hans vapen, en tung pistol, var dragen.

“Herr Hale. Vi har ett massivt säkerhetsbrott,” sa Vance andfått. “Strömmen har brutits till hela godset. Reservgeneratorerna saboterades inifrån för tre minuter sedan. Det är bäcksvart utanför, och rörelsesensorerna vid den västra muren har precis lösts ut. Vi har sällskap. Många av dem.”

Donovan ställde ner sitt glas med en hård smäll mot bordet. All trötthet blåste bort, ersatt av ett iskallt, rovdjurslikt fokus. “De kom för att avsluta jobbet. När bomben misslyckades förstod de att Celeste var fast, och att det bara var en tidsfråga innan hon bröts ner och gav upp deras namn.”

“Vi måste få er till säkerhetsrummet i källaren,” sa Vance och gestikulerade mot dörren. “Mina män intar försvarspositioner i korridorerna.”

“Nej,” sa Donovan. “Säkerhetsrummet är en fälla om de spränger dörrarna. De förväntar sig att jag gömmer mig.” Han vände sig mot Rowan, som redan kastat benen över sängkanten trots smärtan som strålade genom bröstet. “Kan du gå?”

“Jag kan springa,” ljög Rowan grimasande, fast besluten att inte bli kvarlämnad.

Herrgården var försänkt i totalt mörker, upplyst endast av blixtarna från den inkommande stormen som rev över himlen. Regnet hade börjat piska mot de enorma fönstren, vilket skapade en kakofoni av ljud som dränkte fotstegen från angriparna. Det var inte bara vanliga inbrottstjuvar; det stod snabbt klart att detta var paramilitära yrkesmän. De rörde sig med tyst precision genom trädgårdarna, utrustade med mörkerseende och ljuddämpade automatvapen.

Donovan, Vance och Rowan rörde sig genom de mörka korridorerna, guidade av Donovans instinktiva lokalsinne i sitt eget hem. De rörde sig mot de gamla tjänstegångarna, dolda bakom paneler som byggdes för över hundra år sedan.

Plötsligt splittrades mörkret av skarpa skott. Ett fönster tre meter bort krossades inåt och glassplitter regnade över mattan. Vance besvarade elden omedelbart och sköt blint ut i mörkret för att tvinga tillbaka skyttarna.