— Och jag är din fru.
Han var tyst länge.
Sedan sa han motvilligt:
— Kostja kommer att berätta det för alla nu.
— Möjligtvis.
— Och du bryr dig inte?
— Absolut inte.
Han pustade ut irriterat.
— Du förstår inte. Det är grabbar. De kommer nu…
— Vadå — nu?
Han avslutade inte meningen.
Jag återgick till arbetet.
Efter några sekunder sa han:
— På grund av dig ser jag ut som en idiot.
Jag log ironiskt.
— Och tycker du inte det är roligt att du under åtta år har använt mig som en gratis kökspiga framför samma människor? Och det störde dig inte alls. Men så fort jag kom ut till dem i en morgonrock — då är det världens undergång.
Inget svar.
Han gick in i badrummet.
Och jag avslutade projektet och skickade det till kunden klockan tio och fyrtio.
En vecka gick.
Vi pratade nästan inte.
Igor sov fortfarande på soffan, efter att ha tagit det beslutet själv.
Han gick tidigt.
Han kom hem sent.
Och det mest fantastiska — under hela helgen tog han inte hem någon.
För första gången på åtta år.
På fredagen ringde hans mamma.
— Lenotjka, vad har hänt mellan er? Igor är inte sig själv.
— Du får fråga honom.
— Han säger att du gjorde honom till åtlöje framför vännerna. Något om en morgonrock och pizza.
— Det stämmer.
— Flicka lilla, så där får man inte göra mot sin man.
— Tamara Viktorovna, får man behandla sin fru som betjänt i åtta år?
— Men…
— Jag slog honom inte och jag kastade inte ut honom. Jag bara beställde pizza.
Det blev tyst i andra änden.
— Du får tänka efter.
— Det har jag redan gjort.
Och jag avslutade samtalet.
Dagen efter ringde mamma.
— Lenotjka, hur är det?
— Det är bra.
— Pappa sa att du låter trött på rösten.
Jag suckade och berättade allt.
Om de fyrtiosju plötsliga besöken.
Om de oändliga rundorna till affären.
Om tusentals hryvnian.
Om ordet “snabbt”.
Om morgonrocken med harar.
Mamma lyssnade tyst.
Och sedan sa hon lugnt:
— Kom hem till oss.
— Mamma, jag är ju gift.
— Och? Ett äktenskap är ett avtal mellan två personer. Om den ena slutar följa villkoren, har den andra rätt att ompröva allt.
Mamma arbetade hela sitt liv som revisor. För henne mättes allt i avtal och förpliktelser.
— Tänk efter, la hon till.
— Jag ska tänka efter.
— Men inte för länge. Vid en viss punkt tar kraften för reflektion slut. För mig tog den slut för sent. Gör inte om mina misstag.
Efter de orden satt jag länge i tystnad.
Två veckor efter pizzahistorien satte sig Igor äntligen mittemot mig.
— Vi måste prata.
— Okej.
— Jag hade fel.
Jag tittade förvånat på honom.
— Vad exakt?
Han tvekade.
— Ja… jag borde ha förvarnat i tid.
— Är det allt?
— Vad mer?
Och i just det ögonblicket förstod jag allt.
Han ångrade inte de åtta åren.
Inte det konstanta “snabbt”.
Inte de dussintals helger som tillbringats vid spisen.
Han ångrade bara en sak — den där söndagen då han hamnade i en obekväm situation.
Allt det andra var normen för honom.
— Igor, jag åker till mamma.
— För några dagar?
— Jag vet inte.
Han spände sig.
— Lämnar du mig?
— Nej. Jag tar en paus.
— Varför?
— För att tänka.
— På vad?
— På vårt äktenskap.
Han tittade på mig och förstod uppriktigt sagt ingenting.
Och det var det mest skrämmande av allt.
Under alla dessa år såg han inget avtal i vår relation. För honom fanns bara han själv och hans fru, som skulle ordna allt.
På måndagsmorgonen packade jag mina saker.
Laptopen.
Dokumenten.
Några klänningar.
Ett joggingställ.
En varm jacka.
Och av någon anledning just den där rosa morgonrocken med harar.
Fast jag själv inte förstod varför.
Jag har bott hos mina föräldrar i över en vecka nu.
Igor har skickat tre meddelanden.
Först:
“Har du blivit helt galen”.
Sedan:
“Kom tillbaka, vi måste prata”.
Och igår:
“Lena, jag saknar dig”.
Jag har inte svarat på något.
Svärmor har ringt två gånger.
Hon sa att jag har förstört min sons liv.
Att fruar inte ska sätta sina män i en obekväm situation.
Att folk på jobbet skrattar åt Igor nu, för att Kostja har berättat historien för sina kollegor.
Och att alla vet om morgonrocken med harar nu.
Jag lyssnade tyst.
Bara Artjom skrev separat:
“Lena, förlåt oss. Jag borde ha gått direkt”.
Jag svarade kort:
“Tack”.
Mamma bakar pajer.
Pappa lär mig spela dam. Det visar sig att jag aldrig riktigt kunde det.
Jag jobbar på verandan. Utanför fönstren växer äppelträd.
Jag sover nio timmar.
Och äter äntligen när jag själv vill, och inte när jag måste mata nästa sällskap.
