— “Spring och duka bordet”, sa min man och tog med sig tre vänner hem. Så här gjorde jag…— Lena, duka snabbt. Jag är inte ensam, jag är
med grabbarna.
Jag avbröt mitt arbete vid laptopen och vände
I hallen stod fyra män: Igor, Kostja, Artjom
och Volodja. Det luktade kalluft och öl om dem.
Det var söndag, runt två på eftermiddagen. Jag
höll precis på att avsluta en layout för en
kund — den skulle lämnas in på måndagsmorgonen.
— Kunde du åtminstone ha förvarnat? frågade jag lugnt.
— Och varför det? Är jag inte hemma hos mig själv?
Kostja brast ut i skratt. Artjom såg generat bort. Och Volodja hade redan gått mot köket och börjat undersöka innehållet i kylskåpet.
Åtta år.
Åtta år har jag levt med detta eviga “snabbt”.
Åtta år har varje helg förvandlats till ett matlagningsmaraton för mig.
Åtta år har jag matat inte bara min man, utan även hans umgänge.
Jag stängde tyst min laptop.
Men den här historien började inte idag.
Vi gifte oss två tusen arton. Jag var tjugofem då, Igor tjugosju.
I början var allt normalt. Om jag var försenad kunde han lugnt koka pasta eller göra smörgåsar till sig själv.
Sedan tog det slut.
Sedan dök vännerna upp.
Jag förde alltid familjens budget i en app och en dag, av ren nyfikenhet, tittade jag på statistiken för det gångna året.
Fyrtiosju.
Fyrtiosju gånger hade Igor tagit hem gäster utan förvarning.
Nästan varje helg. Ibland till och med två gånger.
Varje sådant besök innebar minst tre timmar vid spisen.
Om det var utan sallader — lite mindre.
Om det var ett fullständigt dukat bord — hela fyra timmar.
Jag hade räknat på det.
En runda till affären för ett sådant sällskap kostade ungefär tre och ett halvt tusen hryvnian.
Kött, snacks, grönsaker, ost, bröd, drycker, något till ölen och en flaska vin till mig — för att inte tappa förståndet helt.
På ett år blev det över hundra tusen hryvnian.
Jag jobbar som designer på distans och tjänar bra, men det är ju trots allt mina pengar.
Och under alla dessa åtta år har Igor inte en enda gång sagt ett enkelt:
— Tack.
Det mesta jag hörde var:
— Min Lena är duktig, hon lagar mat som mamma.
Men det sa han till vännerna, inte till mig.
— Vad står du där för? Igor tog redan av sig skorna. — Jag sa ju: snabbt.
Det ordet dök upp ungefär under det tredje året av vårt äktenskap.
I början trodde jag att han skämtade.
Sedan bestämde jag mig för att det bara var en vana.
Och sedan insåg jag: han anser verkligen att jag är skyldig att springa på hans kommando.
Kostja hade redan brett ut sig i soffan och satt på TV:n.
Artjom stod fortfarande och stampade i hallen — han kände sig alltid obekväm i sådana situationer.
Volodja kom tillbaka från köket.
— Hörru, du har väl ost… Får man ta lite?
Jag svarade inte.
— Igor, sa jag. — En minut.
— Vad nu då? Jag är trött.
Trött. Efter en och en halv timmes bowling.
— Kom ut i köket.
Han suckade tungt, men gick in.
Jag stängde dörren.
— Jag jobbar. Jag ska lämna in ett projekt imorgon.
— Och? Ska vi behöva sitta hungriga?
— Du förvarnade inte.
— Lena, lägg av nu. Värm på någonting.
— Det finns inget att värma.
— Då får du gå till affären.
— Jag jobbar.
— Och jag då? Jag har slitit hela veckan. Har jag inte rätt att vila med mina vänner?
Och i det ögonblicket klickade något inom mig.
Lugnt.
Tyst.
Som ett dörrlås.
— Självklart har du det, svarade jag.
Han tittade misstänksamt på mig, men såg mitt leende och slappnade av.
— Bra så. Sätt fart nu.
Jag gick ut ur köket.
Jag gick in i sovrummet.
Jag satte mig på sängen.
Och plötsligt insåg jag att mina händer var helt lugna.
De darrade inte.
Jag tog telefonen.
Våra kort var kopplade till min app — så hade vi kommit överens för några år sedan. Jag betalade el, internet och övriga räkningar.
Jag öppnade en matleveranstjänst.
Fyra stora pizzor.
Pepperoni.
Fyra ostar.
Hawaii — speciellt för Kostja, som hatar den.
Och en med kött.
Plus kycklingvingar, pommes frites, två stora flaskor cola och såser.
Dricks till budet.
Summa — sex tusen åttahundra hryvnian.
Betalningen gick genom Igors kort.
Leverans om fyrtio minuter.
Jag lade undan telefonen.
Efter det gick jag in i badrummet.
Jag tog en dusch.
Och sedan tog jag fram presenten från mamma ur garderoben — en ny rosa morgonrock med harar.
För en månad sedan gav mamma mig den i födelsedagspresent.
Jag hade inte haft på mig den en enda gång för att jag tyckte den var löjlig.
