Men just nu ville jag av någon anledning ha just den.
Trettiotre år.
Rosa morgonrock.
Harar.
Jag tittade mig i spegeln och log för första gången på hela dagen.
Från vardagsrummet hördes skratt.
Igor frustade av skratt.
Kostja berättade ännu en historia.
Jag kammade mig lugnt, tog på mig ansiktskräm och gick ut till dem.
Alla fyra satt runt det tomma soffbordet.
När Igor såg mig lyfte han förvånat på huvudet.
— Varför har du morgonrock på dig?
— Jag är trött. Jag går och vilar.
Det blev genast tyst i rummet.
— Lena, vi har gäster.
— Jag vet.
— Och bordet då?
— Det blir inget bord.
Jag pratade lugnt.
Utan irritation.
— Jag har beställt pizza. Den kommer om fyrtio minuter. Fyra pizzor, vingar, pommes och dryck. Det räcker till alla.
Jag såg hur Igor började rodna.
Han blir alltid så — först halsen, sedan öronen.
— Vadå för pizza? Res dig upp nu och laga riktig mat.
— Nej.
— Lena.
— Igor.
Kostja skrattade nervöst.
Artjom reste sig upp:
— Grabbar, kanske vi ska dra vidare…
— Sitt ner! sa Igor skarpt. — Ingen går någonstans.
Jag vände mig mot Artjom.
— Artjom, gå inte. Allt är redan betalt. Sex tusen åttahundra hryvnian. Med Igors kort. Låt inte pengarna gå till spillo.
— Hur mycket? förvånades Kostja.
— Med dricks, preciserade jag.
Igor hoppade upp.
— Har du blivit helt galen?
— Möjligtvis.
Och sedan gjorde jag något som jag inte hade förväntat mig av mig själv.
Jag gick fram till Kostja och sträckte ut handen.
— Förresten, jag heter Lena. Under åtta år har vi av någon anledning aldrig blivit ordentligt presenterade. Jag är designer, jobbar på distans. Jag tjänar ungefär lika mycket som Igor, ibland till och med mer. Och den här pizzan är ingen gåva. Det är en liten kompensation för fyrtiosju oplanerade söndagar under det gångna året. Trevlig kväll på er.
Efter det vände jag mig om och gick.
Jag stängde sovrumsdörren.
Inte med lås.
Jag bara stängde den.
Det blev tyst bakom väggen.
Jag lade mig ovanpå överkastet i min löjliga morgonrock med harar.
Jag tryckte ansiktet mot kudden.
Och plötsligt började jag skratta.
Lågmält.
Ljudlöst.
I fem minuter kunde jag inte sluta.
Rosa morgonrock.
Harar.
“Jag heter Lena”.
Kostjas chockade ansikte.
Igor som rodnade.
Till slut lugnade jag mig och tittade upp i taket.
Hjärtat slog jämnt.
Jag hade förväntat mig panik.
Jag trodde att jag skulle börja ångra mig nu.
Men inget sådant hände.
Bara en konstig lätthet.
Samma känsla som man får efter en spruta som man varit rädd för hela dagen, och sedan inser: allt är redan över.
Från vardagsrummet hördes dämpade röster. Jag kunde inte urskilja orden, men av tonfallet förstod jag allt. Igor försökte irriterat bevisa något, Kostja försökte lugna ner honom, Artjom sa ett par ord och lade sig inte i mer.
Efter fyrtio minuter ringde det på dörren.
Jag hörde hur Igor öppnade. Budet sa högt:
— Beställning på sex tusen åttahundra hryvnian. Allt är betalt.
Igor mumlade något missnöjt som svar.
De åt middag trots allt. Att döma av doften öppnade de pepperonin först. Doften nådde ända in till sovrummet, och jag insåg oväntat att jag själv blivit hungrig.
Men jag gick inte ut.
Jag låg och tittade i taket och kände för första gången på åtta år inte skuld för att jag inte lagar någon mat på en söndag.
Ungefär en timme senare började vännerna gå.
Från hallen hördes avskedshälsningar.
— Lena, ha det så bra, ropade Kostja genom dörren.
— Hej då, tillade Artjom tyst.
Volodja sa ingenting.
Ytterdörren slog igen.
Igor kom inte in till mig.
Han stannade i vardagsrummet. Först satte han på TV:n på högsta volym, sedan stängde han av den efter några minuter.
Och jag somnade i morgonrocken med harar.
Jag vaknade nästa morgon.
Det var måndag.
Igor hade sovit på soffan. Han hade inte ens bytt om, bara svept in sig i en filt. På bordet stod en pizzakartong kvar. De andra hade han tydligen hunnit slänga.
Jag kokade kaffe och satte mig för att jobba. Projektet skulle vara inne vid elva.
Vid nio-tiden dök Igor upp i köket.
Han gick förbi mig som om han inte såg mig.
Han hällde upp vatten till sig själv.
Sedan satte han sig mittemot.
— Förstår du överhuvudtaget vad du ställde till med igår?
Jag fortsatte titta på skärmen.
— Jag beställde pizza och gick och vilade. Vad exakt stör dig?
— Du förödmjukade mig.
Jag lyfte långsamt på huvudet.
— På riktigt? Det var jag som förödmjukade dig?
— Självklart.
— Igor, du tog hem tre vänner till ett hem där jag arbetade. Du förvarnade inte. Du befallde mig att “duka snabbt”. Och efter det säger du att jag gjorde dig till åtlöje?
— Det är mina vänner.
