“Minister Tariq,” sa Idris, med en röst som ekade i den tysta salen. “Den kvinna som står vid min sida är hjärtat i detta palats. Hon besitter mer grace, ärlighet och värdighet i sitt lillfinger än vad du har samlat under hela din patetiska politiska karriär. Om du någonsin, under resten av din livstid, tilltalar henne med brist på respekt, kommer jag personligen att se till att du torkar golven i mina stall. Förstår du mig?”
Tariq svalde så hårt att det hördes. Hans ansikte förlorade all färg. “Ja… Ers Höghet. Jag ber om djupaste ursäkt. Till er båda.” Han backade snabbt in i folkmassan.
Idris vände sig tillbaka mot Elena. Hans ansikte mjuknade omedelbart. Han sträckte fram sin hand. “Får jag be om denna dans?”
Elena tittade på handen, sedan upp i hans mörka ögon. Hon såg inte makten. Hon såg inte schejken. Hon såg mannen som hade räddat hennes bror, mannen som vågade vara sårbar i regnet, mannen som stod upp mot en hel värld för hennes skull.
Hon log, placerade sin hand i hans, och sa tyst: “Det skulle vara en ära, Idris.”
När orkestern började spela en mjuk vals och de gled ut över golvet, visste alla i palatset att historien hade vänt. Schejken, som straffade misstag utan tvekan, hade äntligen gjort sitt livs största val. Och han valde flickan som en gång sov vid hans skrivbord. Ringen som hade legat på bordet den morgonen var inte längre bara ett sigill för beskydd. Det var ett löfte. Ett löfte om en framtid där makt och kärlek, till slut, kunde existera under samma tak.
