Drottningen lade en hand på Elenas axel. Det var en chockerande intim gest från en kvinna som aldrig rörde vid de anställda. “Du är inte av nobelt blod, Elena Moreau. Hovet kommer att förakta dig. Ministrarna kommer att försöka manipulera dig, eller värre, krossa dig. Om du stannar vid min sons sida, kommer du att få ett svårt liv. Är du beredd på det?”
Elena gapade. “Jag… jag förstår inte.”
“Åh, var inte dum, flicka. Tror du att han stänger ute hovet och sitter i ett dammigt bibliotek för att han gillar gamla böcker? Han älskar dig. Frågan är vad du känner för honom.” Drottningen vände sig om mot dörren. “Tänk på det. Och om du någonsin tänker bryta hans hjärta, kommer jag att kasta dig i fängelsehålorna själv.” Med de orden svepte hon ut ur rummet, och lämnade en paralyserad Elena bakom sig.
Nästa dag besökte Elena Leos rum. Hon behövde rensa tankarna. Leo satt i sängen och byggde ett enormt slott av klossar, helt fri från syrgasmasken.
“Titta Elena!” ropade han. “Jag bygger kungens palats!”
“Det är jättefint, älskling,” sa hon och kysste hans panna.
Dörren öppnades och Idris steg in. Han hade återigen sin vita dräkt, den officiella klädseln, men han log brett när han såg Leo. Han satte sig på kanten av sängen.
“Ett magnifikt slott,” sa Idris allvarligt till pojken. “Men var är vallgraven? Inget slott är komplett utan ett försvar mot drakar.”
Leo tittade kritisk på sitt bygge, sedan upp på Idris. “Är du kungen?”
“Tekniskt sett är jag schejk, men kung fungerar bra,” svarade Idris och började hjälpa Leo att bygga en mur av blå klossar.
“Och du gillar min syster?” frågade Leo helt oskyldigt.
Elena blev knallröd. “Leo! Man frågar inte…”
“Det är okej,” skrattade Idris, ett genuint, hjärtligt skratt. Han tittade på Elena, och blicken han gav henne rymde ingen tvekan. “Ja, Leo. Jag tycker väldigt mycket om din syster. Faktum är att jag tycker hon är det bästa som någonsin hänt det här gamla slottet.”
Elenas hjärta slog så hårt att hon var säker på att de båda kunde höra det. Idris ställde sig upp och gick fram till henne.
“Ikväll är det den stora vintergalan,” sa han tyst. “Alla diplomater, hela hovet, alla som spelar någon roll kommer att vara där. Jag vill att du följer med mig.”
Elena backade ett steg. “Ers Höghet… jag menar, Idris. Jag kan inte. Jag har inga kläder för något sådant. Och hovet… de hatar mig redan. Om jag dyker upp vid din sida, kommer de att slita mig i stycken. Drottningen varnade mig.”
“Min mor försökte bara testa ditt mod,” log han. “Lita på mig. Du kommer att vara säker. Och vad gäller kläderna…” Han nickade mot en palatsassistent som precis klivit in med en enorm, platt låda klädd i silverpapper. “Låt oss säga att jag tog mig friheten att lösa det problemet.”
Galan var ett hav av makt och överflöd. Balsalen var klädd i kristaller, och guldkronorna från taket belyste hundratals gäster i diamantsmycken och skräddarsydda kostymer. Sorlet var högt, fyllt av politiska viskningar och ihåliga skratt.
När ceremonimästaren slog sin stav i golvet förnedrades musiken. “Hans Höghet, Schejk Idris Al-Mansour,” ekar rösten över salen. “Och… Miss Elena Moreau.”
Ett kollektivt, kippande andedrag gick genom salen.
När Idris klev ner för den stora trappan, fanns det inte ett öga som inte drogs till kvinnan vid hans sida. Elena bar en klänning av midnattsblått silke, broderad med små, gnistrande silverstjärnor. Hon bar inget överdrivet smink, inga pråliga tiaror, bara ett enkelt halsband – och den vita, guldinvävda manteln, schejkens egen, draperad elegant över hennes axlar som en cape.
Hennes händer darrade, men hon höll hakan högt. Idris hand vilade tryggt på hennes ryggslut, en tyst försäkran om att han fanns där.
Viskningarna började omedelbart. “Är det städerskan?” “Hur vågar han dra in smuts i hovet?” “Har han tappat förståndet?”
En av de äldre ministrarna, en man vid namn Tariq, känd för sin konservativa grymhet, steg fram när Idris och Elena nådde golvet. Han bugade stelt.
“Ers Höghet,” sa Tariq med ett falskt leende. “En… fascinerande gäst ni har tagit med er. Vi hade förväntat oss att ni skulle anlända med prinsessan av grannstaten, inte med personalen. Har vi brist på tjänstefolk ikväll, eftersom ni var tvungen att ta med en av dem till dansgolvet?”
Spänningen i rummet blev elektrisk. Musiken hade stannat helt. Alla väntade på schejkens reaktion. Skulle han skratta bort det? Skulle han skämmas?
Idris släppte Elenas rygg, tog ett långsamt steg fram mot Tariq. Hans ansikte var lika kallt och orubbligt som den dag han fann Elena på kontoret.
