Han stannade till när han såg henne. “Jag trodde att alla hade gått hem,” sa han och strök sig trött över pannan.
“Jag trivs med regnet,” svarade Elena och stängde boken. “Det påminner mig om hemma. Vill ni att jag går, Ers Höghet?”
“Nej,” sa han snabbt. “Nej, stanna. Snälla. Kalla mig Idris när vi är ensamma. ‘Ers Höghet’ får mig att känna mig som om jag håller ett tal till parlamentet.”
Elena log försiktigt. Han gick fram till en skinnfåtölj mittemot henne och sjönk ner i den. Han slöt ögonen och andades ut tungt. Det var första gången hon såg honom utan hans osynliga rustning, utan den fasad av ofelbarhet han bar inför omvärlden.
“Har det varit en svår dag?” frågade hon mjukt.
Han öppnade ena ögat och tittade på henne. “Människor är utmattande, Elena. De vill alltid ha något. Mer pengar, mer makt, mer mark. När de tittar på mig, ser de inte en människa. De ser en bank. En nyckel till deras egna ambitioner.” Han log ett skevt leende. “Utom du. Du tittar på mig som om jag vore vem som helst.”
“Ni räddade min brors liv,” sa Elena allvarligt. “Jag kommer aldrig att se på er som vem som helst. Ni är den bästa människa jag känner.”
Orden hängde i luften. Idris blick fastnade i hennes, och i den sekunden skiftade luften i biblioteket. Det fanns inget gap i hierarki mellan dem just då. De var bara en man och en kvinna, ensamma i stormen. Han sträckte sig långsamt fram och lade sin hand över hennes på bordet. Hans hud var varm och fingrarna starka.
“Du är märklig, Elena,” viskade han. “Du är stormen som kom in i mitt perfekta, tråkiga palats och vände upp och ner på allt.”
Innan hon hann svara, harklade sig någon vid dörren.
Idris drog snabbt åt sig handen och båda vände sig om. I dörröppningen stod Drottning Amira. Hon var en magnifik kvinna i sextioårsåldern, klädd i mörkblått siden, med en hållning som krävde omedelbar underkastelse. Hennes ögon, skarpa och mörka, analyserade situationen på en bråkdel av en sekund.
“Mor,” sa Idris och ställde sig upp.
“Idris,” svarade drottningen kallt. Hon vände blicken mot Elena, som omedelbart reste sig och neg djupt. “Och detta måste vara den beryktade flickan. Tjänsteflickan som stal min sons uppmärksamhet från statens affärer.” Hon klev in i rummet med små, eleganta steg. “Lämna oss, Idris.”
Idris spände käken. “Mor, Elena har inget med politik att göra. Hon är…”
“Jag sa: lämna oss,” upprepade drottningen med en röst av stål.
Idris tittade på Elena. Hon nickade svagt och försökte se modig ut, även om hennes hjärta slog volter. Motvilligt vände han sig om och lämnade rummet, men lämnade dörren på glänt.
Drottning Amira gick fram till bordet och studerade Elena uppifrån och ner. Hon granskade de billiga kläderna (som Elena visserligen bytt upp sig från städuniformen, men som fortfarande var enkla), det uppsatta håret, och till sist hennes ögon.
“Ryktena säger att du är en guldgrävare,” sa Amira rakt ut. “Att du utnyttjade din brors sjukdom för att snärja min son. Att den där ‘sömnen’ på hans kontor var ett planerat spektakel.”
Elena kände hur ilskan flammade upp, överröstande hennes rädsla. “Ers Majestät får tro vad ni vill,” sa hon, hennes röst darrade lite men hon höll blicken fäst vid drottningens. “Jag kom hit för att skrubba golv för att min bror inte skulle kvävas till döds. Jag bad aldrig om manteln, och jag bad aldrig om ringen. Jag är djupt tacksam för schejkens godhet, men jag planerar inte att stanna längre än nödvändigt. Så snart min bror är frisk nog att resa, och jag har betalat tillbaka varje öre av de medicinska kostnaderna genom mitt arbete, kommer jag att lämna palatset.”
Amira höjde på ena ögonbrynet. “Betala tillbaka? Flicka lilla, vet du vad Dr. Al-Fayeds behandling kostar? Du skulle få arbeta i det här biblioteket i femhundra år.”
“Då får jag väl göra det,” sa Elena envist. “Jag tar inte emot allmosor.”
Ett långt, spänt ögonblick passerade. Sedan hände något oväntat. Drottning Amira började skratta. Det var ett kort, torrt skratt, men det fanns äkta värme i det.
“Femhundra år. Ja, du skulle förmodligen överleva oss alla av ren envishet,” sa drottningen och skakade på huvudet. Hon tog ett steg närmare. “Idris far var en hård man. Han lärde Idris att vara stenhård, att aldrig visa svaghet. Jag har varit rädd att han skulle bli en maskin. En perfekt, hjärtlös härskare. Men när jag hörde vad han gjorde för dig… och när jag ser hur han tittar på dig… inser jag att han fortfarande har en själ.”
