“Sir… inte den ringen,” kom Daniels röst, sprucken och fylld av en undertryckt panik han sällan visade.
I det vidsträckta palatset, där tusentals anställda rörde sig som skuggor och varje dörr vaktades av beväpnade män, fanns det en absolut lag: Schejkens ord var obestridligt. Och hans sigillring, en massiv guldpjäs med palatsets vapen inristat i vit emalj, var inte bara ett smycke. Den var en förlängning av hans makt. Att bära den, eller ens befinna sig under dess uttalade beskydd, innebar att man stod över alla palatsets regler. Ingen fick röra en person som stod under ringens skugga. Inte ens palatsets säkerhetschef.
Idris vände blicken mot sin livvakt. Det var en blick som kunde frysa vatten. “Min ring, Daniel, vilar exakt där jag önskar att den ska vila. Ifrågasätter du mitt omdöme?”
“Aldrig, Ers Höghet,” skyndade Daniel sig att svara och backade ett steg med sänkt huvud.
Elena vågade knappt andas. Den tunga, vita manteln med sina invävda guldtrådar låg över hennes axlar och värmde henne, men inombords skakade hon av en iskall skräck. Hon förstod inte till fullo vad ringen betydde, men hon k kände tyngden av situationen. Hennes blick flackade från guldet på marmorbordet upp till den resliga mannen framför henne. Idris ansikte, som alltid beskrevs som hugget i sten av de äldre tjänarna, bar nu ett uttryck hon inte kunde tyda. Det var inte ilska. Det var något djupare. Något som liknade en stilla, brinnande beslutsamhet.
Innan någon hann säga ett ord till slogs de tunga dubbeldörrarna av ek upp. Victor Hale, palatsets verksamhetschef, steg in med raska steg. Han höll en surfplatta i handen och hade blicken fäst vid skärmen, ovetande om den explosiva atmosfären i rummet.
“Ers Höghet, förlåt intrånget, men jag fick höra att en av städflickorna hade setts gå in i…” Victors röst dog tvärt. Han stannade mitt i steget, och hans ögon vidgades när han såg scenen framför sig.
Där satt Elena, den nya flickan han nyligen skällt ut, i schejkens egen stol, insvept i hans personliga mantel. Och på bordet, precis bredvid hennes billiga anteckningsbok, låg huset Al-Mansours sigillring.
Victors ansikte tappade all färg. Hans polerade, professionella leende förvandlades till en grimas av ren chock och ilska. “Flicka!” väste han, glömsk av protokollet. “Hur vågar du? Vad i hela världen gör du…” Han tog ett hotfullt steg framåt och sträckte ut handen för att gripa tag i hennes arm och slita upp henne ur stolen.
“Ta ett steg till, Victor,” sa Idris, och hans röst var så låg att den nästan var en viskning, men den ekade ändå med en kraft som fick fönsterrutorna att vibrera, “och det blir ditt absolut sista steg inom dessa murar.”
Victor frös till is. Hans hand hängde i luften. Han svalde hårt och drog sig långsamt tillbaka. “Ers Höghet… jag… jag förstår inte. Hon är en olydnad tjänsteflicka. Hon har brutit mot alla säkerhetsprotokoll. Jag ska omedelbart se till att hon avskedas och eskorteras från egendomen.”
“Du ska inte göra någonting alls,” svarade Idris iskallt. Han korsade armarna över bröstet och betraktade Victor som man betraktar en insekt. “Elena berättade precis något mycket intressant för mig. Hon nämnde att hon tagit på sig nattpass från andra anställda, för att de behövde pengar och för att hon själv var desperat efter att betala för sin brors sjukhusräkningar. Berätta för mig, Victor, är det standardförfarande i mitt palats att personalen utpressas till att arbeta dubbla skift tills de kollapsar av utmattning?”
Kallsvetten bröt fram i Victors panna. “Sir, det är ett missförstånd. Flickan ljuger för att rädda sitt skinn. Hon är inkompetent och…”
“Ljuger hon?” Idris avbröt honom och plockade upp Elenas anteckningsbok. Han höll upp den så att Victor kunde se de noggrant präntade siffrorna och barnteckningen av pojken med syrgasmasken. “Jag har sett många lögner i mina dagar, Victor. Jag har suttit vid förhandlingsbord med kungar, presidenter och företagsledare som ljugit mig rakt upp i ansiktet. Men jag vet när jag ser desperation. Och jag vet när jag ser korruption. Du har utnyttjat min personal. Du har drivit mitt palats som ett slavläger bakom min rygg.”
Victor föll på knä. “Ers Höghet, jag ber er…”
“Marcus,” sa Idris utan att ens titta på verksamhetschefen. “Samla Victors tillhörigheter. Han har tio minuter på sig att lämna palatset. Se till att hans tillgångar fryses tills en fullständig revision av personalens löner och scheman har genomförts. Om en enda krona saknas, kommer han att ställas inför rätta.”
“Ja, Ers Höghet,” sa Marcus och drog upp den gråtande Victor från golvet och förde ut honom ur rummet. Dörrarna stängdes med en dov duns.
Rummet blev återigen dödstyst. Elena satt och skakade. Tårarna rann nu obehindrat nerför hennes kinder. Hon hade precis sett en av de mäktigaste männen i palatset krossas på sekunder.
