– Det finns ingen återvändo efter det här, Drew, viskade jag i regnet. – Mannen du kände som din pappa, Simon… han stannar här i natt. Tillsammans med det liv vi hade.

Drew slet blicken från bilen och tittade upp på mig. Vattnet rann i ansiktet på honom, dolde om han grät eller inte.

– Vem är du då? frågade han.

– Jag är den som ser till att vi överlever i morgon.

Vi fortsatte gå. Framme vid den övergivna parkeringsplatsen stod den anonyma, grå sedanen och väntade. Jag låste upp den, och vi klev in. Doften av gammalt damm och syntetisk klädsel var en befrielse från citronen och blodet.

Jag startade motorn. Den spann igång med ett tyst, jämnt brummande. Jag lade i växeln och rullade ut på den våta asfalten.

Del 7: Vägskälet och Spöket

Vi körde norrut. Bort från förorten, bort från staden, mot gränsen. Under de första tre timmarna sa ingen av oss ett ord. Vindrutetorkarna svepte över glaset med ett hypnotiskt, rytmiskt ljud. Radion var avstängd. Den enda belysningen kom från instrumentpanelen, som kastade ett blekgrönt sken över Drews ansikte. Han stirrade rakt ut i mörkret, hans tankar förmodligen ett virrvarr av sorg, chock och försök till förståelse.

Min hjärna arbetade på högvarv. Vi behövde ta oss över till Kanada innan frukost. Jag hade kontakter i Montreal. En gammal vän som var skyldig mig sitt liv. Han kunde fixa nya papper åt en tonåring på under ett dygn. Efter det skulle vi korsa Atlanten. Kanske Europa. Kanske Asien. Någonstans där spår suddas ut och försvinner.

När gryningen äntligen började spricka vid horisonten, en sjuklig gråblå strimma av ljus, bröt Drew tystnaden.

– Kommer det alltid att vara så här nu? frågade han. Hans röst var hes, uttorkad av nattens händelser.

Jag kastade en snabb blick på honom. – Hur då?

– Att vi alltid måste titta över axeln. Att vi aldrig kan lita på någon.

Jag vägde mina ord noga. Jag ville inte ta ifrån honom allt hopp, men att ljuga vore att göra honom oförberedd på den värld vi nu inträtt i.

– Vi kan lita på varandra, sa jag fast. – Det är regeln. Den enda regeln som betyder något nu. Världen är full av människor som drivs av girighet, av svaghet, av illusioner. Men vi… vi drivs av något annat nu.

– Av vad?

– Överlevnad. Och insikten om att ingen någonsin kan såra oss igen, för vi tillåter det inte.

Han nickade långsamt. Han drog upp dragkedjan på sin jacka ända upp till hakan. Han var kall, inte bara av vädret, utan inifrån.

Jag sträckte ut handen över mittkonsolen. Han tittade på den en sekund, sedan lade han sin hand i min. Hans grepp var svagt först, men sedan hårdnade det. Ett ordlöst fördrag mellan far och son. Ett blodsband som hade satts på det ultimata provet och överlevt.

Solen började stiga. Den bröt inte igenom molnen, men den gjorde landskapet synligt. Oändliga rader av tallskog på ömse sidor om motorvägen. Vi hade korsat delstatsgränsen.

Någonstans bakom oss, hundratals mil bort, vaknade Westfield. Tidningsbuden kastade morgontidningar på våta uppfarter. Grannarna drack sitt morgonkaffe. Snart skulle en joggare eller en brevbärare se SUV:en. Snart skulle sirenerna börja tjuta. Poliserna skulle spärra av gatan med gul tejp. De skulle kliva in i mitt hus och andas in den svaga doften av citron och upptäcka att monster existerar, och att de ibland klipper gräsmattan och ler mot dig över häcken.

De skulle söka efter Simon Vance. De skulle söka i databaser, skicka ut efterlysningar, bygga teorier i kabel-tv-nyheterna. De skulle skapa en legend om den mördade frun, den försvunne säkerhetskonsulten och den kidnappade sonen.

Men de skulle aldrig hitta oss.

Jag tryckte ner gaspedalen lite hårdare. Motorn svarade med ett dovt morrande. Regnet hade äntligen upphört, men molnen hängde fortfarande tunga och mörka.

Vägskylten visade “Kanadensiska gränsen 50 miles”.

Jag öppnade handskfacket med ena handen. Jag tog ut två pass med mörkblå pärmar. Jag slängde dem i Drews knä.

– Läs dem, sa jag. – Memorera dem. Ditt nya liv börjar nu.

Drew slog upp passet med sitt foto i. Han drog fingret över namnet, de påhittade födelsedatumet, den fabricerade historien.

– Elias, läste han högt.

– Ja. Och jag är Thomas.

Han stängde passet och lade det i sin ficka. Han tittade ut genom fönstret igen, på skogen som flög förbi i en oskarp rörelse.

– Hej då, Simon, viskade han mot glaset.

– Hej då, svarade jag.

Och sedan körde spöket och hans son vidare in i dimman, bort från världen, för att aldrig mer ses.