Jag parkerade två gator från mitt eget hus, i skuggan av en stor ek. Regnet hade börjat falla igen, ett envist duggregn som kylde ner luften. Jag satt i bilen och väntade. Tiden kröp fram, men tålamod är lönnmördarens främsta dygd.
Klockan blev eftermiddag. Klockan blev kväll. Huset var mörkt förutom ljuset från köket och det svaga flimret från tv:n i vardagsrummet. Vid nio-tiden såg jag ljuset tändas i Drews fönster på övervåningen. Han hade dragit sig tillbaka. Bra.
Klockan tio över elva rullade en svart SUV utan registreringsskyltar sakta nerför gatan. Den stannade inte på uppfarten, utan två hus bort. Motorn stängdes av. Två män klev ur. De var klädda i svart, rörde sig med den där specifika, tunga smidigheten som avslöjar ex-militärer eller yrkeskriminella. De bar rånarluvor. De hade väskor. De trodde att de skulle gå in och städa upp.
Jag gled ur min bil och smälte in i mörkret mellan husen.
De gick mot min bakdörr. Brenda hade givetvis låtit den stå olåst, eller så hade hon gett dem larmkoden. Jag hörde det svaga pipet när säkerhetssystemet avaktiverades. De klev in i köket.
Jag följde efter, ljudlös som en skugga.
Huset luktade fortfarande av det där citronrengöringsmedlet. Jag klev in genom dörren och slöt den försiktigt bakom mig. De två männen var i hallen, på väg mot trappan. De visste förmodligen att målet inte var hemma, men de var där för att rensa kassaskåpet, kanske plantera bevis, eller vänta på mig.
De hann aldrig upptäcka sitt misstag.
Mina gamla reflexer tog över. Jag rörde mig snabbare än tanken. Med ett enda kliv var jag bakom den bakersta mannen. Min vänstra arm sköt upp och låste sig runt hans hals i ett stryptag som stängde av blodtillförseln till hjärnan på sekunder. Samtidigt drev jag kniven rakt in i njuren på mannen framför. Han kippade efter andan, en tyst chock, innan jag drog ut bladet och lät skaftet på min Glock krossa hans tinning. Han föll som en sten.
Den första mannen sprattlade i mitt grepp, försökte dra sitt vapen, men jag vred hans nacke i en vinkel som fick honom att domna bort innan jag lät honom falla ljudlöst till mattan. Båda männen låg på marken i två rörelser. Ingen av dem var död, men ingen av dem skulle vakna på flera timmar.
Det var då den enes telefon började vibrera på golvet. Den hade glidit ur hans ficka. Skärmen lyste upp det dunkla rummet.
Ett meddelande. Från ett okänt nummer, men jag kände igen stilen. Brenda.
Min son är på sitt rum. Använd honom som sköld om det behövs.
Mitt hjärta stannade. Hela min världsbild, hela den sköra rest av kärlek jag haft kvar för kvinnan jag gift mig med, förångades i det ögonblicket. Hon var beredd att offra vårt barn. För pengarna. För Frank. För att vara säker på att jag skulle tveka om jag kom hem tidigt.
Jag plockade upp telefonen med hans hanskkedda hand, låste upp den med hans tumme medan han låg medvetslös, och knappade in ett svar.
Din man är inte längre här. Vad gör vi med ungen?
Sekunderna tickade. Jag kunde se de tre punkterna dansa på skärmen medan hon skrev. När svaret kom, var det så kallt att det nästan frös blodet i mina ådror.
Finis-le! (Gör slut på honom!)
Jag lade ner telefonen. Jag andades in doften av citron och regn. Jag tog min pistol, skruvade på ljuddämparen och gick ut genom dörren.
De väntade inte i huset. De väntade förstås utanför, på tryggt avstånd, redo att kliva in som de sörjande när polisen väl kallades till platsen. Jag rörde mig genom trädgårdarna, hoppade över låga staket tills jag såg Franks bil parkerad längre ner på gatan, dold under gatlyktans döda vinkel.
Jag drog rånarluvan över mitt eget ansikte. Det var dags att ge dem det avslut de hade betalat för.
Jag närmade mig bilen från passagerarsidan. Rutorna var immiga. Jag kunde höra deras låga röster inifrån. Jag knackade lätt på glaset med pipan av min pistol.
Brenda sänkte rutan halvvägs. Hennes ansikte var en mask av förväntan och nervositet. Hon såg luvan. Hon såg silhuetten av en man i mörkret.
– Är det över? frågade hon andlöst.
Jag drog upp dörren med ett hårt ryck. Kupélampan tändes och lyste upp hennes chockerade ögon. Hon såg inte lönnmördaren hon hade anlitat. Hon såg ögonen på den man hon hade spenderat arton år med, ögon som nu var tomma på all mänsklighet.
– För er två, ja, sa jag.
Och sedan pressade jag avtryckaren.
Del 3: Ekot av ett tystat skott
Ljuddämparen hostade till. Två gånger.
