Mörkret i rummet kändes plötsligt tyngre, som om syret hade sugits ut genom springan under dörren.

Orden var som ett piskrapp över min själ. Hon kunde leva med det. Brenda hade inte bara varit villig att använda vår son som en sköld, hon hade varit beredd att offra honom helt och hållet för att radera mig från sitt liv.

Jag nickade långsamt. – Tack.

Jag drog ut kniven. I samma rörelse drog jag den över hans strupe. Ett snabbt, rent snitt. Blodet pulserade ut över plasten jag hade rullat ut. Jag vände mig omedelbart mot den andre mannen, som fortfarande var medvetslös från slaget mot tinningen, och gav honom samma tysta avslut.

Inga lösa trådar. Inga vittnen.

Del 4: Källarens hemligheter

Arbetet som följde var mekaniskt, en rutin inpräntad i mina ben. Jag rullade in de båda männen i byggplasten, tejpade paketen så tätt att ingen vätska skulle kunna läcka ut. Deras vapen – två oregistrerade Sig Sauer-pistoler med filade serienummer – torkade jag omsorgsfullt rena från mina fingeravtryck.

Men jag kunde inte lämna dem här. Huset i Westfield skulle bli en brottsplats oavsett vad jag gjorde, men berättelsen som polisen skulle pussla ihop måste vara en som gynnade mig.

Jag gick ut i regnet igen, bar de tunga rullarna med kroppar en och en, över gräsmattan till Franks SUV. Det krävde enorm fysisk ansträngning, musklerna i min rygg och mina axlar brände, men jag lät smärtan fokusera mig. Jag lastade in de plastade kropparna i bagageutrymmet. Sedan lyfte jag upp Frank och Brenda. Det var groteskt. Att hantera sin döda fru som ett stycke kött. Jag tvingade mig själv att se det som ett pussel. Delarna måste passa.

Jag satte Frank i förarsätet. Brenda i passagerarsätet. Jag tryckte en av lönnmördarnas pistoler i Franks döda hand, placerade hans finger på avtryckaren och avlossade ett skott genom vindrutan ut i natten, för att lämna krutstänk på hans hand och kläder. Sedan tog jag den andra pistolen, avlossade ett skott i bilens tak, och placerade den i passagerarsätet, nära Brenda.

Scenariot var nu planterat. En uppgörelse som gått fruktansvärt fel. Frank, älskaren, hade hyrt in två torpeder. Något hade gått snett med betalningen. Torpederna hade dödats i eller runt huset (av vem? Av mig, i självförsvar), men i tumultet hade Frank och Brenda dött. Jag visste att kriminalteknikerna skulle hitta luckor i den här historien. Vinklarna för kulbanorna var inte perfekta. Men det skulle ge dem tillräckligt mycket tvivel, tillräckligt många motstridiga bevis, för att fördröja en organiserad människojakt. Och fördröjning var allt jag behövde.

Jag gick tillbaka in i huset. Jag skrubbade hallgolvet med det där citronrengöringsmedlet, ironin skarpt närvarande i varje drag med borsten. Jag torkade bort de värsta blodspåren, lämnade precis tillräckligt för att bekräfta att en strid ägt rum.

Sedan ställde jag mig nedanför trappan och tittade upp i mörkret.

Klockan närmade sig två på natten. Det var dags att möta den svåraste delen av natten.

Del 5: Arvet

Trappstegen knarrade inte under mina fötter. Jag undvek den fjärde trappsteget uppifrån per automatik. Ljuset i springan under Drews dörr hade släckts, men jag visste att han inte sov.

Jag knackade försiktigt. Tre korta, dova slag.

Inget svar.

– Drew, sa jag lågt. – Det är pappa.

Jag hörde prasslet av lakan, sedan tysta fotsteg. Låset klickade till. Dörren öppnades på glänt, och halva hans ansikte blev synligt i skuggan. Hans ögon var uppspärrade. Han tittade ner på mina händer, på mina mörka kläder, innan hans blick vandrade upp till mitt ansikte.

Jag hade tvättat händerna, men jag visste att jag fortfarande luktade blod och kyla.

– Släpp in mig, sa jag.

Han backade långsamt. Hans rum var stökigt, affischer med band jag inte kände igen på väggarna, kläder slängda över en stol. En trygg, normal tonårsvärld som precis höll på att slitas i stycken.

– Vad har hänt? Hans röst var ostadig, men bröt inte ihop.

Jag stängde dörren bakom mig och satte mig på kanten av hans säng. Jag pekade på skrivbordsstolen. – Sätt dig ner.

Han gjorde som jag sa. Han drog upp knäna mot bröstet, svepte armarna om benen i en defensiv position.

Jag tittade på min son. Femton år gammal. Halva hans DNA var Brenda, hälften var jag. Jag letade efter orden som skulle kunna bygga en bro över avgrunden som just öppnat sig mellan oss. Det fanns inga lögner som skulle hålla. Han var för smart för det.

– Mamma kommer inte tillbaka, sa jag.

Orden hängde i luften. Tunga som bly.

Drews ansikte förblev nollställt, men hans ögon fylldes av tårar. Han blinkade bort dem, vägrade att låta dem falla. – Är hon… är hon död?

– Ja.

Han svalde. – Gjorde du det?