Mörkret i rummet kändes plötsligt tyngre, som om syret hade sugits ut genom springan under dörren.

Frågan kom rakare än jag förväntat mig. Ingen hysteri. Ingen förnekelse. Bara kall, hård fakta, ställd med en ton som fick det att rysa längs ryggraden på mig. Jag insåg att jag tittade på en yngre version av mig själv, en pojke som redan hade börjat bygga murar mot omvärlden.

– Mamma och en man som heter Frank försökte få mig dödad i kväll, sa jag lugnt, som om jag redogjorde för en affärsrapport. – De hyrde in två män. De männen bröt sig in i huset för en timme sedan.

Drew tittade på dörren, sedan på mig. – Var är de?

– De kommer inte att skada någon mer. Varken dig eller mig.

Drew vände blicken mot golvet. Han var tyst länge. Jag lät tystnaden råda. Jag tvingade inte på honom några falska tröstord. Tröst är ett gift när man behöver vara vaksam.

– Jag hörde henne i går, viskade han till slut. Hans röst darrade nu. – Hon pratade i telefon i tvättstugan. Hon trodde inte att jag var hemma. Hon sa… hon sa att hon var trött på att vänta. Att du var värd mer död än levande. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag trodde att hon bara… jag trodde att hon var arg.

Mitt bröst snördes ihop. Min son hade burit på denna vetskap, slitits mellan lojaliteten till sin mor och rädslan för sin far. Den spända stämningen vid middagsbordet föll på plats.

– Drew, tittade på mig, sa jag mjukt.

Han lyfte huvudet. En ensam tår bröt äntligen fördämningen och rann nerför hans kind.

– Din mamma gjorde ett val, sa jag. – Hennes val handlade om pengar och om sig själv. När männen kom in, fick jag veta att hennes plan för dig var… att du var utbytbar. Att om du kom i vägen, så gjorde det inget.

Drews ansikte bleknade. Hela hans kropp tycktes sjunka ihop. Den illusionen krossades – illusionen att oavsett hur fel föräldrar gör, så älskar de ändå sina barn. Det var ett fruktansvärt slag, men det var nödvändigt. Om han skulle överleva i min värld nu, behövde han veta sanningen.

– Vi kan inte stanna här, sa han, en plötslig insikt tändes i hans ögon.

Jag nickade. Stolt. Mitt i all denna ondska, kände jag en djup stolthet över hans skärpa.

– Precis. Vi måste försvinna. Jag har ett liv, ett förflutet, som jag trodde att jag hade begravt. Men det är det enda sättet vi överlever det här på. Huset kommer att svärma av polis innan morgonen gryr. De kommer att ställa frågor vi inte kan besvara.

– Kommer vi någonsin tillbaka?

– Aldrig.

Han tittade runt i sitt rum. På sina böcker, sin dator, sin trygga, normala värld. Sedan tittade han på mig. Han nickade. En enda, beslutsam rörelse.

– Packa en väska, sa jag. – Inga telefoner, inga bärbara datorer, inga surfplattor. Bara kläder, bekväma skor och en jacka. Du har fem minuter.

Del 6: Raderingen

Medan Drew packade gick jag ner till mitt hemmakontor. Jag slog på min dator och aktiverade en sekvens jag inte hade rört på sju år. En kodrad jag själv skrivit, designad för att rensa hårddiskar, radera molnlagring och skicka ut korrumperad data till alla länkade konton. Inom tre minuter var Apex Solutions ingenting mer än en digital kyrkogård. Alla bankkonton som var kopplade till mitt verkliga namn, Simon Vance, tömdes och pengarna skickades genom en labyrint av kryptovalutabörser innan de hamnade i tre olika off-shore-konton tillhörande mina alias.

Brendas konton lät jag vara. Polisen skulle hitta överföringarna till mellanhanden i Chicago. De skulle hitta mejlkorrespondensen med Frank. Jag såg till att plantera en mapp på hennes skrivbord med Franks namn på. Det skulle räcka för att sätta igång rätt utredning.

Jag gick till köket och tog min svarta väska från källaren. Kontanterna, passen, vapnen. Det var allt vi ägde nu.

När jag kom ut i hallen stod Drew redan där. Han hade en mörkgrå ryggsäck över axlarna. Han bar en svart huvtröja och regnjacka. Han såg inte ut som en skolpojke längre. Han såg ut som en flykting.

– Är du redo? frågade jag.

– Ja.

Vi lämnade huset genom bakdörren. Larmet var fortfarande avstängt. Regnet hade övergått i ett stadigt, iskallt strilande. Himlen över Westfield var kolsvart, utan en tillstymmelse till stjärnor eller månljus.

Vi rörde oss snabbt över gräsmattorna, samma väg som jag tagit tidigare. När vi passerade SUV:en som stod parkerad i skuggorna vid gatan, stannade Drew till. Han tittade på fordonet. Han visste vems det var. Han visste vilka som satt i det, och vad jag hade gjort med dem.

Jag stannade bredvid honom. Jag lade min hand på hans axel. Jag tvingade honom inte att gå vidare, men jag lät honom inte heller gå närmare.